När jag steg på färjan i Ormoc i söndags, så var jag beredd att hoppa i havet och simma tillbaka till kajen. Jag ville inte lämna mina vänner kvar på Leyte, utan att veta om dom skulle ha mat att äta eller vatten att dricka. Nu har vi varit här i Cebu i snart fem dagar och hjälpen har nått från er till människorna i Merida. Tänk! Tänk vad ni är bra.
Vi har denna vecka försökt hitta en färja som skulle frakta bensin till Leyte. Vi fick ett nej på alla ställen vi frågade. Nu har vi fått höra att det finns bensin i södra Leyte, så våra vänner har lyckats köra dit och tanka upp bilarna, som behövs för att frakta hjälpen från Ormoc till Merida.
Vi har köpt konserver, myggmedel (denguefebern lurar runt hörnet), hygienartiklar...you name it. Imorgon ska vi köpa ännu mera förnödenheter så att vi är redo när nästa hjälpsändning ska fraktas till Merida med omnejd. Om vi varannan dag skulle lyckas sända iväg matlådor, så skulle det vara till sån stor hjälp!
Drömmen är en lastbil, som vi skulle kunna lasta full med mat och annat livsnödvändigt. Då skulle vi få mycket på en gång, och momentet "lasta ur färjan och in i bilen" skulle vara ute ur bilden. Folk kan göra en hel del otäcka saker bara för att få mat. Vi vill inte att folk ska börja skjuta varandra, som dom gör i Tacloban med omnejd. Om vi dessutom skulle ha en lastbil skulle vi kunna ge en större grupp människor mat, och fler människor skulle slippa drivas till vansinne av hunger.
Lastbil - mer mat - mindre desperata människor - tryggare samhälle. Låter det inte som en bra sak?
.....
Jag kunde för mitt liv inte föreställa mej att jag skulle vara med om det här. Det kan väl ingen som har varit med om något liknande. ...det här låter konstigt, men jag är tacksam (förstås över att jag och alla mina vänner lever) men också över att jag är här precis just nu. Jag VET att jag är på rätt plats.
...och så är jag tacksam för att jag känner så underbara människor. NI. Jag börjar förstå uttryck som "jag känner mej buren av era böner" och "jag känner att ni står med oss i detta". Ja, det är precis så det känns. Även om ni är 10 000 tals km bort, 6 h bakom oss, så är ni här, och vi känner av det. <3
Tack!
torsdag 14 november 2013
söndag 10 november 2013
Y O L A N D A
Det går inte att beskriva detta med ord. Ändå ska jag försöka.
Jag sov ganska gott natten till mardröms-fredagen. Visst var jag nervös inför vad som väntade på morgonen, men jag hade ju ingen aning om vad jag skulle föreställa mej. Jag hade läst lite innan på internet om tyfoner, om olika grader, om hur taken skulle slitas av och träden skulle slitas upp med rötterna. Men ändå hade jag svårt att tänka att det faktiskt skulle hända här. ...det här huset är ju ganska stadigt tänkte jag, det ska nog hålla. Orolig var jag för alla de hus som var gjorda av bambu-liknande material.
Jag vaknade tidigt på fredag morgon, det regnade lite och blåste. Men inte så farligt. Tänkte att om det här är allt så är det nog inte så farligt ändå. Så gick timmarna, vi stod vid fönstren och tittade ut på blåsten och regnet. Hunden Blackie stod utanför dörren och var rädd, så han fick komma in. Än kunde man stå i dörr-öppningen. Jag filmade lite av blåsten och regnet och tänkte att det blir 'roligt' att visa vilken storm vi har varit med om. Föga visste jag att det värsta hade ännu inte kommit.
Vinden ökade, och träden började knäckas...grannens hus fick en kokospalm rakt genom taket. Ett annat hus flög bort, det bara for iväg. Plåtar från andras hus flög förbi fönstret där jag stod, regnet hällde ner, vinden lät som ett flygplan. Regnvattnet flödade in i köket. Taket började bölja. Vi insåg att vi blir tvungna att flytta på oss, men vart? Och hur?
Så spricker taket i mitt och Marias sovrum. Det flödar in vatten. Vi har redan lyft upp våra kappsäckar på högsängen, och packat det nödvändigaste i en ryggsäck. Våra saker har förlorat sitt värde...jag bryr mej inte längre om vad jag äger. Käre tid, jag vill ju bara överleva detta. Allt utom våra liv går att ersätta.
Pappan i familjen vi bor hos gör hål i taket på vissa ställen och ner flödar regnvattnet. Han ställer bokhyllan mitt på golvet, reser upp soffan på stående, förbereder sig för att taket ska falla in. Jag och resten av familjen och några andra står uppradade längs den vägg vi tror ska hålla, och tittar upp på taket som böljar som ett hav, det strömmar in vatten från dörrar, fönster och tak.
Taket i köket slits bort.
Det är ett öronbedövande ljud från ovädret. Ljudet av plåt som slits bort från vårt tak, från våra grannars tak. Ljudet av träd som knäcks. Regnet häller ner.
Vi måste ut. Vi planerar att springa till förskolan som står en bit bort. Den är byggd helt i betong, så den ska vara ganska säker. Det är vägen dit som är allt annat än säker. Vinden blåser i en sådan styrka att träden slits upp med rötterna. I den vinden ska vi ta oss en bra bit. Vi springer hukade och håller varandra i händerna. Jag är livrädd att något bråte ska komma flygande och slå omkull oss, skada oss. Den som springer framför mej dras med av vinden, jag lyckas hålla kvar honom tills vi kommer i skydd av vinden. Maria halkar men han som sprang bakom lyckas få tag i henne innan hon blev i vindens våld.
Vi kom fram till förskolan, vars innergård var fylld av nerfallna träd. Skolans flaggstång gjord av metall hade böjt sig helt till marken. Golven är fyllda med vatten, men vi är säkra därinne.
Sen börjar vattnet stiga. Jag är rädd att vi måste bege oss ut i stormen igen för att söka oss högre upp. Jag står och tittar i fönstret och ser hur vattnet bara stiger och stiger. Det flyter omkring träd och bråte i vattnet. Tack och lov så sjunker vattnet undan, vi klarade oss.
Ni har säkert följt med via internet och tv-nyheter...bilder som visas på förödelsen. Jag har ännu inte orkat ta in nyheterna om detta. Jag vet att endast i Tacloban är det ca 10 000 som dött. he e så grömt.
Just nu befinner vi oss i Cebu, som har klarat sig undan tyfonen. Eftersom vi inte kan dricka vattnet, var vi tvungna att lämna vår kära filippinska familj och alla våra älskade vänner där. Men vi kan hjälpa härifrån. Vi ska köpa mat och medicin, tält, ja allt som kan tänkas behövas för överlevnad för människorna där.
Nu har jag på ett fattigt sätt försökt beskriva för er därhemma, hur det är här. Vi behöver din hjälp.
Sion församlingen i Vasa har ett katastrof-konto där alla pengar går direkt hit.
FI58 4970 1010 7224 17. Ange referens nummer: 1119.
T A C K för att ni har kommit ihåg oss. Det är nu arbetet börjar.
Jag sov ganska gott natten till mardröms-fredagen. Visst var jag nervös inför vad som väntade på morgonen, men jag hade ju ingen aning om vad jag skulle föreställa mej. Jag hade läst lite innan på internet om tyfoner, om olika grader, om hur taken skulle slitas av och träden skulle slitas upp med rötterna. Men ändå hade jag svårt att tänka att det faktiskt skulle hända här. ...det här huset är ju ganska stadigt tänkte jag, det ska nog hålla. Orolig var jag för alla de hus som var gjorda av bambu-liknande material.
Jag vaknade tidigt på fredag morgon, det regnade lite och blåste. Men inte så farligt. Tänkte att om det här är allt så är det nog inte så farligt ändå. Så gick timmarna, vi stod vid fönstren och tittade ut på blåsten och regnet. Hunden Blackie stod utanför dörren och var rädd, så han fick komma in. Än kunde man stå i dörr-öppningen. Jag filmade lite av blåsten och regnet och tänkte att det blir 'roligt' att visa vilken storm vi har varit med om. Föga visste jag att det värsta hade ännu inte kommit.
Vinden ökade, och träden började knäckas...grannens hus fick en kokospalm rakt genom taket. Ett annat hus flög bort, det bara for iväg. Plåtar från andras hus flög förbi fönstret där jag stod, regnet hällde ner, vinden lät som ett flygplan. Regnvattnet flödade in i köket. Taket började bölja. Vi insåg att vi blir tvungna att flytta på oss, men vart? Och hur?
Så spricker taket i mitt och Marias sovrum. Det flödar in vatten. Vi har redan lyft upp våra kappsäckar på högsängen, och packat det nödvändigaste i en ryggsäck. Våra saker har förlorat sitt värde...jag bryr mej inte längre om vad jag äger. Käre tid, jag vill ju bara överleva detta. Allt utom våra liv går att ersätta.
Pappan i familjen vi bor hos gör hål i taket på vissa ställen och ner flödar regnvattnet. Han ställer bokhyllan mitt på golvet, reser upp soffan på stående, förbereder sig för att taket ska falla in. Jag och resten av familjen och några andra står uppradade längs den vägg vi tror ska hålla, och tittar upp på taket som böljar som ett hav, det strömmar in vatten från dörrar, fönster och tak.
Taket i köket slits bort.
vårt kök.
Vi måste ut. Vi planerar att springa till förskolan som står en bit bort. Den är byggd helt i betong, så den ska vara ganska säker. Det är vägen dit som är allt annat än säker. Vinden blåser i en sådan styrka att träden slits upp med rötterna. I den vinden ska vi ta oss en bra bit. Vi springer hukade och håller varandra i händerna. Jag är livrädd att något bråte ska komma flygande och slå omkull oss, skada oss. Den som springer framför mej dras med av vinden, jag lyckas hålla kvar honom tills vi kommer i skydd av vinden. Maria halkar men han som sprang bakom lyckas få tag i henne innan hon blev i vindens våld.
Vi kom fram till förskolan, vars innergård var fylld av nerfallna träd. Skolans flaggstång gjord av metall hade böjt sig helt till marken. Golven är fyllda med vatten, men vi är säkra därinne.
förskolans innergård.
Sen börjar vattnet stiga. Jag är rädd att vi måste bege oss ut i stormen igen för att söka oss högre upp. Jag står och tittar i fönstret och ser hur vattnet bara stiger och stiger. Det flyter omkring träd och bråte i vattnet. Tack och lov så sjunker vattnet undan, vi klarade oss.
vattnet bara steg. drog med sig träd, takplåtar, delar av hus.
hela stadsdelar där de fattigaste hade bott låg under vatten.
dagen efter sken solen som om inget hade hänt.
i det vita huset har vi bott och trivts.
som ni ser är taket borta och en palm har nästan vinkat på huset.
hela staden Merida ser ut på detta sätt. det är bråte kvar av husen.
strax efter stormen begav vi oss ut på en försiktig färd genom staden.
en sådan förödelse.
vi kom knappt fram, träd och el-ledningar överallt.
vår fina mysiga lilla stad. hur är detta möjligt.
Ni har säkert följt med via internet och tv-nyheter...bilder som visas på förödelsen. Jag har ännu inte orkat ta in nyheterna om detta. Jag vet att endast i Tacloban är det ca 10 000 som dött. he e så grömt.
Just nu befinner vi oss i Cebu, som har klarat sig undan tyfonen. Eftersom vi inte kan dricka vattnet, var vi tvungna att lämna vår kära filippinska familj och alla våra älskade vänner där. Men vi kan hjälpa härifrån. Vi ska köpa mat och medicin, tält, ja allt som kan tänkas behövas för överlevnad för människorna där.
Nu har jag på ett fattigt sätt försökt beskriva för er därhemma, hur det är här. Vi behöver din hjälp.
Sion församlingen i Vasa har ett katastrof-konto där alla pengar går direkt hit.
FI58 4970 1010 7224 17. Ange referens nummer: 1119.
T A C K för att ni har kommit ihåg oss. Det är nu arbetet börjar.
torsdag 31 oktober 2013
J U L E N 2 0 1 3
Hej. Nu är jag vid liv igen! Har haft feber och sjuk hals hela helgen och början av veckan. Min kropp velar än fram och tillbaka om den ska vara frisk eller inte. Svårt beslut verkar det som. Jag hejar ju förstås på att bli frisk! Men för att det ska ske krävs vila.....vilket jag har klarat av, ända tills nu, då rastlösheten har bosatt sig i mina ben. Det var dagens hälsotillstånd-update.
Jag har redan sagt det, men tackar ödmjukast över alla bidrag vi får till våra projekt här. Huset är redan betalt för, det lämnade pengar över, och än strömmar pengar in! Vilket är mycket välkommet, då vi springer mot juletider med hast. Här började julen redan i september, med julpynt och julmusik. Jag har en gång förut firat jul här, och det var sannerligen en annorlunda upplevelse. Då var det inte julgröten som stod i fokus tillsammans med prassliga julklappar under julgranen.....då var det julfester för barn utan möjlighet till att få en glad jul som var det viktiga!
Jag är så glad och så stolt över att få vara med om att glädja så många barn igen! Vi ska ordna julfester för ca 500 barn i år. Mesta hittills! Femhundra fattiga barn, som kommer från familjer där föräldrarna inte har en chans att ge sina barn julklappar eller ens julmat. Dessa barn ska vi ge en glad jul. Konceptet är gammalt och beprövat, enkelt och roligt.
Vi ska åka ut till fem olika byar, där ca 100 barn har samlats för att få ta del av programmet, som helt enkelt består av mat från landets motsvarighet till McDonalds, dvs, Jolly Bee, de ska få dansa med Jolly Bee's maskot- ett stort bi, de ska få en ny t-pajta, kanske årets enda. Lekar och annat roligt kan man också vänta sig! Låter det roligt? Ja men visst! Kom hit över julen och hjälp till! :)
Glada barn med alldeles nya t-pajtor!
Jolly Bee i egen hög person. Alla barnen älskar Jolly Bee! :)
Tänk att bli överlycklig över en hamburgare!
Nu går det kanske inte för dej att faktiskt komma hit och hjälpa till med dessa julfester. Men som alltid så går det att ge pengar till detta ändamål! För ca 10 € ger du ett barn en möjlighet till en minnesvärd jul 2013! Vill du, dina arbetskamrater, din mommo, din granne och/eller din postiljon vara med och sprida julglädje där det behövs på riktigt, så ta kontakt med mej: hannasoderlund89[at]gmail.com
Tack för visat intresse, som hissaläran i högstadie pa säg.
torsdag 24 oktober 2013
L A K E D A N A O
För att fira några specifika fem månader, åkte jag och den fina människan upp till Lake Danao igår! Det är en sjö som ligger uppe bland bergen, ungefär en och en halv timme från Merida. Vi hade inte så väldans tur med vädret, men vad gör det då man befinner sig på en vacker plats med utmärkt sällskap. Vi hyrde en "flytande hydda" och spenderade några timmar ute på sjön. Sedan passade vi på att gå längs sjön på en vandringsled.
Det bästa med allt, var att temperaturen uppe i bergen låg på ca 25...10 graders skillnad från annars. Mycket trevligt att inte svettas som en liten gris. Det otrevligaste var blodigeln som satt fast under min fot. Kanske det äckligaste jag har varit med om, hittills. HUJ.
Nåväl! Utöver dessa vardagliga små äventyr, så har det anlänt två nya volontärer till bygden. Amanda och Mimmi, härstammar från Sverige. Välkomna!
Nog om detta, min middagslur kallar på mej. Lev väl!
Det bästa med allt, var att temperaturen uppe i bergen låg på ca 25...10 graders skillnad från annars. Mycket trevligt att inte svettas som en liten gris. Det otrevligaste var blodigeln som satt fast under min fot. Kanske det äckligaste jag har varit med om, hittills. HUJ.
Några hjälpsamma småkillar hjälpte oss iland sedan.
Nere till vänster kan ni se en Saimensäl som förirrat sig till denna avlägsna sjö.
kvakärt
utomjordings-insekter och...djungeltomater? filippinska hallon? ja, det är ingen som vet.
kvakärt II
Nog om detta, min middagslur kallar på mej. Lev väl!
H U S B Y G G E
Huset då, som vi samlade in pengar till, hur går det med det? Ja, jag säga er en sak, att det går så bra så. Vi gick upp till bergen igen i början på veckan, för att se hur bygget framskrider. (Denna gång regnade det inte, så våra liv svävade inte i direkt fara, med tanke på den smala branta stigen...)
Jag är inte så där jätte duktig när det kommer till husbyggen och sådant, fastän min far och bror sysslar med sådant, men även mina otränade ögon kunde se att det kommer att bli ett bra hus...med en tusen poängs vy! Långt därnere kan ni skymta havet...ja, det är nästan så jag vill ha en egen liten stuga där på bergssidan, med utsikt över hav och andra öar. Vore väl något?
Maria fotade flitigt, så om ni beger er till hennes blogg så kanske,
om vi har tur, finns det fler bilder!
bräder, plankor och allt jag vet inte vad.
bygga, bygga!
Jag försökte lite i smyg fota familjens gamla hus, och här till höger kan ni skymta kojan.
...och som den blivande trädgårdsmästare jag är, så beundrade jag den lilla blomster trädgård familjen har...tänk att ha orkideér växande i sin blomstertäppa. OH YES.
Jag ska fota mer när huset har blivit klart! Spännande med projekt som dessa. Det känns så bra att kunna hjälpa till...allt tack vare er, ni vet vem ni är!
fredag 18 oktober 2013
P O W E R S K J O R T A N
Det är fredagkväll, igen? Jag är ganska säker på att det var fredagkväll i förrgår. Hur är det möjligt att veckorna går så här fort? Jag lägger in en protest. Vi borde utöka veckorna med två dagar minst. Helgen med en till lördag. Vad sägs om det? Måndag tisdag extradag onsdag torsdag fredag lördag extradag söndag. Ja men verkligen, vilken bra idé. Så skulle man hinna med lite! Men allt detta måste ju tyda på att jag har roligt, för alla vet ju att tiden går fort när man har roligt.
Denna vecka då: hittade min mormors gamla arbetar-skjorta i kappsäcken, lade den på mej och VIPS så blev jag till en power-kvinna med superkrafter och VIPS så ser min trädgård lite större och lite bättre ut. För min mormor var en hurja kvinna, att använda hennes nötta arbetar-skjorta gör susen. Vi planerar att utöka trädgården med ännu några bänkar...vad vi ska odla däri är ännu lite osäkert. Förslagsvis papaya, men eftersom undertecknad tycker att papaya smakar fisk så är hon lite osäker till det valet. Men fina träd blir det ju iallafall av det.
ska nån dag knycka syrrans kamera,
känner att min trädgård inte kommer till sin rätt genom min telefons kameraöga.
det växer så det knakar. oregano, dill, ipil-ipil.
Jag har hört rykten om snö på hemmafronten? Den verkligheten är så oerhört avlägsen. Tänk att jag har ett annat hem långt borta. Där träden numera är nakna och världen sakta förlorar sina färger. Till den verkligheten måste jag åka till nångång i framtiden, men den framtiden skjuter jag än ifrån mej. Jag vet inte hur jag skall förmå mej att lämna detta färgsprakande land?
Men det är ju ni underbara människor där borta som kommer att göra den saken enklare. På tal om underbara människor.......minns ni att jag frågade om ni ville vara med och stödja ett hus-projekt här? Ja, men det ville ni ju! Hurra! Ja, underbara är ni. T A C K så hemskt mycket. Idag har vi köpt materialet och på måndag börjar husbygget. Ska fota lite och visa åt er sen. tuuusin tuuusin tack!
dagens grisbebisar. ja dom är så söta så jag vejt int ho jag ska bärg me.
Nu ska jag äta plättar med vaniljglass! Ja, det man vill ha får man laga åt sig. Ha en bra fredag där hemma!
söndag 13 oktober 2013
T I H I
Tjena folket! Sitter här i mitt torkande svett, men en begynnelse till huvudvärk. Se så går det när man jobbar för länge i solen, som ett resultat av en lite längre sovmorgon. Magen är full med bananbröd och ananaspaj, jag ska vila en stund och sedan bege mej igen till min trädgård! Sådant är livet här.
Igår var det söndag. En mycket het sådan. Det är alltid varmt här, men igår var det extra varmt. Inte ett moln....så långt ögat kan nå.......sorry. Men sedan när solen började sjunka och man kunde andas igen, så begav jag och en av de finaste människor på denna jord, iväg på en liten tur till havet! Jag fick köra motorn som vi så enkelt kallar dessa fordon, och det gick riktigt bra. Susade fram och kände mej ganska tuff. Hur tufft det nu sen är att köra utan hjälm. Inte coolt alls, ju. Hm!
Det är så skönt att åka ut till havet och andas lite. Tyvärr var det lågvatten, och visst kan man simma då också, men det är mycket trevligare att simma när det är högvatten. Vi har en hemlig liten plats som vi brukar besöka, min syster, jag och finaste människan. Hemlig och hemlig, det är ju folk där mest hela tiden. Men det känns som en hemlig plats i all sin avskildhet. Om ni kommer hit så ska jag ta med er dit. Klättra nerför klippväggarna och ner till havet. Vi kan kanske köpa lite bananbröd från bageriet och så har vi en liten picknick! Hur låter det? Sen kör vi hem, det är stjärnklart och svalt i luften. Bra va?
ps. jag räknar med att ni är smarta människor som redan listat ut att det finns en Fin människa i mitt liv. men nu har ni det svart på vitt! kul va?! varsågod och låt skvallret börja ljuda över den österbottniska landsbygden ;) hejtå ds.
Igår var det söndag. En mycket het sådan. Det är alltid varmt här, men igår var det extra varmt. Inte ett moln....så långt ögat kan nå.......sorry. Men sedan när solen började sjunka och man kunde andas igen, så begav jag och en av de finaste människor på denna jord, iväg på en liten tur till havet! Jag fick köra motorn som vi så enkelt kallar dessa fordon, och det gick riktigt bra. Susade fram och kände mej ganska tuff. Hur tufft det nu sen är att köra utan hjälm. Inte coolt alls, ju. Hm!
Det är så skönt att åka ut till havet och andas lite. Tyvärr var det lågvatten, och visst kan man simma då också, men det är mycket trevligare att simma när det är högvatten. Vi har en hemlig liten plats som vi brukar besöka, min syster, jag och finaste människan. Hemlig och hemlig, det är ju folk där mest hela tiden. Men det känns som en hemlig plats i all sin avskildhet. Om ni kommer hit så ska jag ta med er dit. Klättra nerför klippväggarna och ner till havet. Vi kan kanske köpa lite bananbröd från bageriet och så har vi en liten picknick! Hur låter det? Sen kör vi hem, det är stjärnklart och svalt i luften. Bra va?
mina fötter ser lite ut som små korvar där. banankorvar.
ps. jag räknar med att ni är smarta människor som redan listat ut att det finns en Fin människa i mitt liv. men nu har ni det svart på vitt! kul va?! varsågod och låt skvallret börja ljuda över den österbottniska landsbygden ;) hejtå ds.
tisdag 8 oktober 2013
M A T
Så kom dagen då jag vägrade riset. Inte det ris som man förr i tiden smätta bånen på rumpan med. Men det vita, det som vi äter här. Morgonmål, lunch, middag. Dagen har funnits här länge, den har kikat bakom hörnet och hånat mej. Nå, jag kommer snart, har den sagt, och hotat med sin närvaro. För om jag inte äter ris, så går den viktigaste ingrediensen i maten bort. Alla äter ris. Ibland bara ris. Bjuds det på pizza, finns riset där bredvid. Jag har skamset tvingat ner riset, skamset för att jag vet att alla i det här landet inte har fått sin dagliga dos av ris...och här sitter jag och sväljer och sväljer medan riset växer i munnen. Fy en sådan bortskämd vit unge jag är.
Så jag slutade äta frukost. Drack en kopp pulverkaffe och begav mig till farmen. Jag älskar frukost! Om jag bara fick välja en sorts måltid, för resten av mitt liv, skulle jag välja frukosten! Müsli! Yoghurt! Rågbröd! Påläggen! Mmmmmmmmmmmm. Ja, det är väl nog müslin jag saknar mest. Men rena åsynen av riset har fått halsen att stängas. Hur kan jag vara så, har jag undrat? Jag som annars inte alls är pito med maten. Äter allt utom havregrynsgröt har jag stolt sagt.
Nu till de glada nyheterna! När vi besökte Tacloban i helgen, hittade jag bland alla hyllor, en hylla med diverse importerade stuff, and guess what, MÜSLI också! Müsli!! Jag får äta müsli! Halleluja!
Nu är mina dagar räddade igen.
(och så har jag börjat koka päärona till lunchen. Riset kan jag bra äta en gång om dagen. heilt omöjli e jag jo int.)
MEN! Maten här är annars väldigt god. Mycket grönsaker, mycket frukt. Kött och ägg. Bra mat! Det är nog bara riset som har spökat.
Detta om detta. Fast när vi nu ändå snuddar vid det området, så är mitt finska godisförråd helt slut nu. Åt mina sista lakrisal häromdagen. Så nu får ni börja sända paket! :D
..nu bildgooglade jag lakrits. Det var ett misstag. Jag skämtar inte när jag säger att jag dräglar. aaahhlhsdhsdhj, lakrits.
Så jag slutade äta frukost. Drack en kopp pulverkaffe och begav mig till farmen. Jag älskar frukost! Om jag bara fick välja en sorts måltid, för resten av mitt liv, skulle jag välja frukosten! Müsli! Yoghurt! Rågbröd! Påläggen! Mmmmmmmmmmmm. Ja, det är väl nog müslin jag saknar mest. Men rena åsynen av riset har fått halsen att stängas. Hur kan jag vara så, har jag undrat? Jag som annars inte alls är pito med maten. Äter allt utom havregrynsgröt har jag stolt sagt.
Nu till de glada nyheterna! När vi besökte Tacloban i helgen, hittade jag bland alla hyllor, en hylla med diverse importerade stuff, and guess what, MÜSLI också! Müsli!! Jag får äta müsli! Halleluja!
Nu är mina dagar räddade igen.
(och så har jag börjat koka päärona till lunchen. Riset kan jag bra äta en gång om dagen. heilt omöjli e jag jo int.)
MEN! Maten här är annars väldigt god. Mycket grönsaker, mycket frukt. Kött och ägg. Bra mat! Det är nog bara riset som har spökat.
Detta om detta. Fast när vi nu ändå snuddar vid det området, så är mitt finska godisförråd helt slut nu. Åt mina sista lakrisal häromdagen. Så nu får ni börja sända paket! :D
..nu bildgooglade jag lakrits. Det var ett misstag. Jag skämtar inte när jag säger att jag dräglar. aaahhlhsdhsdhj, lakrits.
måndag 7 oktober 2013
P E N G A R
På två sekunder blir man genomvåt, om man befinner sig ute i ösregnet som oftast infinner sig på kvällarna. Himlen öppnar sig och vräker ner mängder av vatten. Grodorna vaknar till liv och kvackar nätterna igenom. Har aldrig varit med om ett sådant regn som är här! Kanske i några minuter en finsk sommar, men här pågår det i timtals. Jag har börjat fundera på att bygga en flotte, ifall att om Gud har tänkt att en andra syndaflod vore på sin plats, ändå.
Men skämt åsido, jag har ju iallafall tak över huvudet. Medan regnet öser ner far mina tankar till en familj vi besökte för några veckor sedan. Uppe i bergen, längs en stig som jag helst inte vill gå på utan att först be om syndernas förlåtelse igen, för säkerhets skull.
En liten familj på fyra pers. Två riskojor. En ung dotter som är snäppet yngre än mej. En ung son som är lite äldre. En fammo. En mamma. Dom har det bra där uppe, lugnt och skönt. Men ett vettigt hus, med golv, tak och väggar skulle onekligen göra tillvaron lite enklare. Lite torrare, kanske?
Tre veckor skulle det ta att bygga ett nytt hus.
ca 800 €, snickarens och medhjälparens löner inberäknade.
En dagslön går på 6 € .
30 € för en vecka.
Ett enkelt hus, inga märkvärdigheter. Men väggar och tak som stänger ut regnet och blåsten.
Det här är inga pengar att tala om, egentligen. För 6 € slipper jag inte ens på bio, numera. För 30 € får jag en tröja, kanske, eller ett frissa-besök. ...men för folket här är 6 € mycket pengar, för att inte tala om 800 €.
Jag vet att ni som läser vill hjälpa till! Därför frågar jag er nu, vill ni vara med och samla ihop pengar till detta? ...många bäckar små :)
Om så är fallet så kan ni ta kontakt via facebook, eller skicka ett mejl till hannasoderlund89[a]gmail.com så får ni kontouppgifter!
he va allt.
söndag 6 oktober 2013
T A C L O B A N
I helgen har vi besökt en stad ungefär tre timmar bort. En del business skulle vi göra där, men också slappna av lite. Så vi har bott på hotell, ätit sallad (och det var så gott så jag blev mållös), sett på film, och bara varit. Det jag gör allra bäst med andra ord hehe. Nå, iallafall, Tacloban är en helt trevlig stad, i all sin smutsighet. Vägen dit är däremot inte den trevligaste, även om vyn är en 10 poängare. Mina magmuskler värker av vägens kurvighet och skumpighet, men ack vilket vackert land detta är. Berg och hav om vartannat.
..borta bra men hemma bäst! I detta nu är det ju Merida som är hemma, här har jag min säng, min filippinska familj och mina hundvänner. Vad mera behöver man?
Jag har länge tänkt svamla lite om kulturskillnader, men det är så svårt i text. Delvis för att jag inte riktigt kan sätta ord på dessa märkbara skillnader, men också för att det kan låta så negativt i den oinvigdes öron. För trots alla skillnader och olikheter, så ÄR det här landet underbart och detta folk slår finländare med hästlängder vad gäller gästfrihet, vänlighet och omtanke. Så är det bara. Sist och slutligen är det väl just det som räknas? Hur man bemöter sina medmänniskor. Inte om man slänger skräp i naturen, inte har ett allmänt sinne för ordning och reda, inte om jag som djurvän kan tycka att tuppfäktning är helvetets sport, att äta ank-foster är vidrigt och skamligt, att jag inte förstår mej på hur man kan få köra så galet i trafiken där det existerar barn och hundar.....för allt detta blir till småpotatis när jag ser och märker omtanken och omsorgen människor emellan. Hur hela släkten ser efter varandra. Då man sinsemellan delar med sig av dagens risportion, då rispriserna bara stiger hela tiden.
Vi i Finland har ett så ordnat samhälle med försäkringar hit och dit, sjukvård, äldreomsorg osv osv, så vi behöver inte varandra. Hur sorgligt är inte det? Vi är ensamma människor som lever för oss själva. Jag, Mej, Mitt. Vi funderar på varför det finns så många självmordsfall, varför alla känner någon som är har varit eller håller på att bli utbrända och deprimerade. Här finns inget som heter utbränd. Att vara deprimerad har jag försökt förklara, men bara fått frågande blickar till svar. ...hur kan man vara olycklig då man har allt?
..för att vårt samhälle har skapat något som heter individen framför allt. Vi är inte skapta att vara ensamma! Säger hon som bodde ensam ute i skogen, i mörkret förra vintern. Ja, ni märker ju, det här landet förändrar mej.
Nog med svammel. Nu ska jag pusta ut efter den ansträngande helgen ;)
Ha det bra!
..borta bra men hemma bäst! I detta nu är det ju Merida som är hemma, här har jag min säng, min filippinska familj och mina hundvänner. Vad mera behöver man?
Jag har länge tänkt svamla lite om kulturskillnader, men det är så svårt i text. Delvis för att jag inte riktigt kan sätta ord på dessa märkbara skillnader, men också för att det kan låta så negativt i den oinvigdes öron. För trots alla skillnader och olikheter, så ÄR det här landet underbart och detta folk slår finländare med hästlängder vad gäller gästfrihet, vänlighet och omtanke. Så är det bara. Sist och slutligen är det väl just det som räknas? Hur man bemöter sina medmänniskor. Inte om man slänger skräp i naturen, inte har ett allmänt sinne för ordning och reda, inte om jag som djurvän kan tycka att tuppfäktning är helvetets sport, att äta ank-foster är vidrigt och skamligt, att jag inte förstår mej på hur man kan få köra så galet i trafiken där det existerar barn och hundar.....för allt detta blir till småpotatis när jag ser och märker omtanken och omsorgen människor emellan. Hur hela släkten ser efter varandra. Då man sinsemellan delar med sig av dagens risportion, då rispriserna bara stiger hela tiden.
Vi i Finland har ett så ordnat samhälle med försäkringar hit och dit, sjukvård, äldreomsorg osv osv, så vi behöver inte varandra. Hur sorgligt är inte det? Vi är ensamma människor som lever för oss själva. Jag, Mej, Mitt. Vi funderar på varför det finns så många självmordsfall, varför alla känner någon som är har varit eller håller på att bli utbrända och deprimerade. Här finns inget som heter utbränd. Att vara deprimerad har jag försökt förklara, men bara fått frågande blickar till svar. ...hur kan man vara olycklig då man har allt?
..för att vårt samhälle har skapat något som heter individen framför allt. Vi är inte skapta att vara ensamma! Säger hon som bodde ensam ute i skogen, i mörkret förra vintern. Ja, ni märker ju, det här landet förändrar mej.
Nog med svammel. Nu ska jag pusta ut efter den ansträngande helgen ;)
Ha det bra!
onsdag 25 september 2013
H E J S A N M O R S A N H E J S A N F A R S A N
Hej bloggen! Ursäkta min långa frånvaro. Orkar knappt ta fram datorn alls om dagarna. Det finns ju så mycket annat roligt att göra, hehe. Nå, nu ska jag göra ett försök att skriva lite, jag har egentligen inget annat val. Jag sitter i en liten hydda, nipa hut, och det ösregnar...så jag kan inte ens ta mej härifrån..utan att bli genomblöt.
Livet på landet fortskrider med en aningen för snabb hastighet. Vi har redan varit här i en månad! Hur är det ens möjligt? Jag stiger upp på morgonen, dricker mitt pulverkaffe, hoppar på mopeden och kommer mej till farmen, sen är det plötsligt lunch, och därefter så hinner jag knappt blinka så är det dags för kvällsmat. Sen är klockan lite över sju och mina ögonlock är tyngre än tyngst. Intensiva dagar, fastän jag tycker att jag inte presterar så mycket. Det är hettan som tar den mesta energin. Går ej att beskriva, bör upplevas!
Här är denna veckans arbete. Röjer fram majsodlingen!
Ni har kanske hört rykten om krig och storm? Ja, det stämmer. Men lyckligtvis så märker vi inte av varken det ena eller det andra på den ö vi befinner oss på. Här är det lugnt!
Djuren. Överallt finns det djur!
En mysig liten stad detta.
Hm. Illa komponerat inlägg detta. Är lite distraherad för tillfället. Hörde rykten om att kvällsmaten är färdig!
eh...jag återkommer om två veckor? Ja?
ps. Elin! Vi blev så glada åt din lilla videohälsning. Mera sånt! :D
torsdag 19 september 2013
T O R S D A G
Medan den katolska böneutroparens ljuva stämma ljuder i luften ska jag försöka skriva litet. Puh, vilken mening. De senaste dagarna har varit aningen kaotiska, bland annat flyttade vi ut ur vårt rum och in i ett annat hus. Vi bor numera hos familjen Caluyong (jee!) och blir underhållna av familjens yngsta dotter. Det är spännande att bo här. Inatt vaknade jag av att naturen kallade och begav mej genom det mörka och tysta huset, mot vessan. Väl inne i wc:n tände jag lampan, och fann mej själv stå öga mot öga med den största spindeln jag någonsin sett. Gott och väl 10 cm i bredd. Skrek inombords. Men klarade av wc besöket med framgång och smet sedan snabbt ut...för att sedan ligga vaken och fundera på om jag skulle vakna om den spindeln krälade på mej.
Arbetet på farmen fortskrider. Håller på att utvidga trädgården med ett 'litet' majsfält. Men först ska det brytas ny mark! Hej å hå.
Syrran Maria skriver så bra och har så fina bilder, så jag tycker ni ska bege er till hennes blogg istället!
Den svettiga rödnästa kvinnan som ibland figurerar på hennes blogg..........that's not me.
Det var allt för denna gång. Ajö!
Arbetet på farmen fortskrider. Håller på att utvidga trädgården med ett 'litet' majsfält. Men först ska det brytas ny mark! Hej å hå.
Syrran Maria skriver så bra och har så fina bilder, så jag tycker ni ska bege er till hennes blogg istället!
Den svettiga rödnästa kvinnan som ibland figurerar på hennes blogg..........that's not me.
Det var allt för denna gång. Ajö!
måndag 9 september 2013
H E L L O B E A U T I F U L L A D Y
Ibland känns det så skrattretande, när jag på matpausen kommer gående genom den lilla staden, svettig och smutsig efter morgonens trädgårds-arbete.....och får höra minst fem gånger att jag är en beautiful lady! (where are you going? can I take a picture with you? Just one please? ehm no thanks.) Svetten som rinner i längs nästippen, t-shirten som för länge sedan klibbade fast vid ryggen, shortsen som är jordiga och med säkerhet har svettfläckar där man helst inte har fläckar alls, fötterna som halkar omkring i de leriga flipflopsen.....ganska långt från att vara en sval skönhet.
Nå låtom oss lämna dessa små konversationer med diverse manliga filipiner och förflytta oss till min feed garden! Det börjar arta sig! Ogräset lyser med sin frånvaro och jag har planterat både epel-epel (kan vara att denna stavning är helt uppåt väggen), amaranth, oregano, dill m.m. Mat för getter och grisarna. Det är så roligt, gott folk! Jag kan helt ärligt säga att jag älskar detta arbete. Att plantera och sedan se det växa. Inte så konstigt att Gud tog tid på sig att göra alla växterna. Det måste ha varit helt hurja kul!
På eftermiddagarna får jag hjälp av min syster. Hon är min lilla slav och jag styr henne med järnhand. Som belöning får hon banana bread (läs banankaka. SÅ GOTT. Brödet här är ganska långt från rågbrödet hemma, men banankaka, det har dom på raden. mmm.) Vi har det riktigt roligt där vi jobbar i vårt anletes svett.
1. Tänk så enkelt det är att klara sig med sandaler året runt. Inte behöva köpa sommarskor, höstskor, vinterskor, vårskor. Jag gillar enkelheten i det, blir lite avundsjuk faktiskt. En sådan enkel garderob! Inte behöva köpa kläder för fyra olika säsonger.
2. Huset vi bor i! Julia, du undrade var vi bor. Detta hus ligger bredvid skolan, men fanns inte när det finska teamet var här. Det ligger ungefär på samma ställe som i huset vi åt i.
3. Merida är en mycket söt liten stad. Älskar att det ligger precis bredvid havet. Fast å andra sidan vore det ganska svårt att inte befinna sig bredvid havet. Filippinerna består av 7107 öar (ca) ...vilket skulle vara en ö på var åt alla Nykabiboar!
4. Ering! Katt! Katter och hundar finns överallt. Dessa två får våra matrester. Den lilla hunden, även kallas Lillhundin, försökte jag få på bild, men ungefär samtidigt hoppade dessa två katter på den lilla hunden så den sprang ylandes iväg.
Ha en bra vecka där hemma!
Nå låtom oss lämna dessa små konversationer med diverse manliga filipiner och förflytta oss till min feed garden! Det börjar arta sig! Ogräset lyser med sin frånvaro och jag har planterat både epel-epel (kan vara att denna stavning är helt uppåt väggen), amaranth, oregano, dill m.m. Mat för getter och grisarna. Det är så roligt, gott folk! Jag kan helt ärligt säga att jag älskar detta arbete. Att plantera och sedan se det växa. Inte så konstigt att Gud tog tid på sig att göra alla växterna. Det måste ha varit helt hurja kul!
På eftermiddagarna får jag hjälp av min syster. Hon är min lilla slav och jag styr henne med järnhand. Som belöning får hon banana bread (läs banankaka. SÅ GOTT. Brödet här är ganska långt från rågbrödet hemma, men banankaka, det har dom på raden. mmm.) Vi har det riktigt roligt där vi jobbar i vårt anletes svett.
1. Tänk så enkelt det är att klara sig med sandaler året runt. Inte behöva köpa sommarskor, höstskor, vinterskor, vårskor. Jag gillar enkelheten i det, blir lite avundsjuk faktiskt. En sådan enkel garderob! Inte behöva köpa kläder för fyra olika säsonger.
2. Huset vi bor i! Julia, du undrade var vi bor. Detta hus ligger bredvid skolan, men fanns inte när det finska teamet var här. Det ligger ungefär på samma ställe som i huset vi åt i.
3. Merida är en mycket söt liten stad. Älskar att det ligger precis bredvid havet. Fast å andra sidan vore det ganska svårt att inte befinna sig bredvid havet. Filippinerna består av 7107 öar (ca) ...vilket skulle vara en ö på var åt alla Nykabiboar!
4. Ering! Katt! Katter och hundar finns överallt. Dessa två får våra matrester. Den lilla hunden, även kallas Lillhundin, försökte jag få på bild, men ungefär samtidigt hoppade dessa två katter på den lilla hunden så den sprang ylandes iväg.
Ha en bra vecka där hemma!
tisdag 3 september 2013
V A R D A G
Äntligen kom den! Vardagen! Utflykter, shoppingmalls, spännande platser i all ära, men vardagen, så jag har längtat efter dej. Jag började arbeta lite smått på farmen i måndags, samma igår. Idag tror jag att jag börjar få lite koll på detta. Det gäller att få ett fungerande system, även här. Jag inser att jag inte jobbar effektivt i värmen (tydligen fungerar den finska sisun bara i kallt klimat?) så jag bör göra mitt bästa för att undvika den. Det betyder att jag stiger upp fem, beger mej till farmen, jobbar tills värmen blir för mycket, det vill säga ungefär kl 9. Då beger jag mej tillbaka till Merida och gör andra behövliga sysslor, som att skriva blogg (heh) tvätta kläder, städa rummet, hjälpa till där det behövs, äta, vila och när solen inte längre steker oss som små ägg beger jag mej tillbaka till farmen för att jobba tills det blir mörkt, ca kl 17. Låter det inte bra? Ja, det är upp till bevis nu.
tidigt i morse begav jag mej av. så lugnt, så svalt. ett litet löfte om en het dag.
rensa rensa rensa.
När jag åkte hem från Filippinerna i slutet på maj, lämnade jag min trädgård i hyfsat skick. På tre månader hinner en hel del ogräs växa! Nu får jag kavla upp de imaginära ärmarna och ta itu med det. Som vanligt använder jag en bolo till detta. Men det är oerhört roligt att se att en del av det jag sådde och planterade har växt! En del av de frön jag sådde har inte grott, så jag får börja om igen. Men före det ska allt ogräs bort! Det här är långt ifrån vatoarvi hemma. Jag skall erkänna att jag var i mitt esse, halv sju i morse, när det var jag, den tropiska svalkan, ogräset och fåglarna. Sen några timmar senare var jag inte så kaxig längre. Då hade solen stigit i takt med att blodsockret sjönk. Note to self : ta med mellanmål.
Nu har jag vilat, väntar på att en tvättmaskin ska bli färdig (vilken lyx!!!!) och ska så småningom äta.
Ha en bra dag där hemma!
söndag 1 september 2013
P A R A D I S Ö N
Klockan fem på lördag morgon ringde klockan, vilket i och för sig var helt onödigt, det sköter ju tupparna om. Nåja, gamla vanor är svåra att bota. Vi skulle nämligen på utflykt! Min syster, jag och de självutnämnda livvakterna. Sagt och gjort, medan solen sakta värmde upp denna del av jorden, satte vi oss bakpå varsin motorcykel (jag är lite osäker här. motorcykel? lättviktare? var går gränserna?) med hjälmarna, sunscreen och ryggsäckarna packade med ombyteskläder. Vi hade hört ryktas om att vi skulle köra långt ner till södra Leyte och ta en båt över till en liten ö!
Jag har aldrig suttit på en motor------ i fyra timmar i sträck. Men nu har jag. It hurts. Vingliga vägar, skarpa kurvor och något mera berättar jag inte från själva resan, för min mors skull. Men vilket land detta är! Jag upphör inte att förvånas över dess folkmängd. Ja, folkmängden ja....i min vilda fantasi hade jag tänkt att denna ö som vi skulle till, skulle vara så gott som öde. Ja, se, det går ju att önska iallafall. Nå, vi kommer fram och jag inser att så är inte fallet. Men åh! SÅ VACKERT! Som taget ur en turistbroschyr från 90-talet. Turkost vatten, palmer, vit sand, koraller och snäckor som samsas om utrymmet på stränderna, solen som försvinner bakom horisonten, stjärnorna som snabbt täcker skyn i solens frånvaro, eldflugorna som dansar i träden, de magiska ljusen i vattnet som pricken över i:et.
Vi tältade där, kan icke påstå att jag sov så gott, men att vakna till ett turkosa hav och solen som strålar från en klarblå himmel, palmer som ger behövlig skugga och trevligt sällskap, ja då gör det inte så mycket att det fattas lite sömn.
Nu är vi hemma igen och jag har duschat av mej saltvattnet och vägdammet. Skönt!
Imorgon börjar jobbet! Ser riktigt framemot att få ta itu med lite grovarbete. Ska visa Maria runt på farmen och rensa ogräs i min trädgård.
Tills dess, ha det bra!
Jag har aldrig suttit på en motor------ i fyra timmar i sträck. Men nu har jag. It hurts. Vingliga vägar, skarpa kurvor och något mera berättar jag inte från själva resan, för min mors skull. Men vilket land detta är! Jag upphör inte att förvånas över dess folkmängd. Ja, folkmängden ja....i min vilda fantasi hade jag tänkt att denna ö som vi skulle till, skulle vara så gott som öde. Ja, se, det går ju att önska iallafall. Nå, vi kommer fram och jag inser att så är inte fallet. Men åh! SÅ VACKERT! Som taget ur en turistbroschyr från 90-talet. Turkost vatten, palmer, vit sand, koraller och snäckor som samsas om utrymmet på stränderna, solen som försvinner bakom horisonten, stjärnorna som snabbt täcker skyn i solens frånvaro, eldflugorna som dansar i träden, de magiska ljusen i vattnet som pricken över i:et.
Vi tältade där, kan icke påstå att jag sov så gott, men att vakna till ett turkosa hav och solen som strålar från en klarblå himmel, palmer som ger behövlig skugga och trevligt sällskap, ja då gör det inte så mycket att det fattas lite sömn.
Nu är vi hemma igen och jag har duschat av mej saltvattnet och vägdammet. Skönt!
Imorgon börjar jobbet! Ser riktigt framemot att få ta itu med lite grovarbete. Ska visa Maria runt på farmen och rensa ogräs i min trädgård.
Tills dess, ha det bra!
fredag 30 augusti 2013
M E R I D A
Nu har vi äntligen anlänt till Filippinerna! Jag kan med glädje meddela att resan gick bra, vi har blivit väl mottagna (som alltid!) hettan är inte densamma som för tre månader sedan, maten är överkomlig ( ;) ) och djuren är snälla. I min närhet har jag både en kattunge och en hundvalp. Bilder på dessa två sötknappar kan figurera här, om man vill se dem. hehe.
I detta nu sitter jag på min del av sängen, som jag delar med Maria, och njuter av svalkan inne i rummet. Ty även om det inte är lika hett som i april-maj, så ÄR det ändå hett. Iallafall mitt på dagen. Vi började vår första dag i Merida (vi har varit i Cebu och levt lyxliv några dagar, innan det trevliga slitet skulle börja) med att medverka på en festlig dag i förskolan här bredvid. Det var en dag då barnen skulle klä ut/upp sig i nationella dräkter, framföra lite sång och dans, och som pricken över i:et skulle det vara en liten tävling i vem som var snyggast klädd. Som vita gäster från det avlägsna landet Finland, fick jag och Maria äran att vara domare i denna trevliga tävling. Nå, inte så lätt att välja ett vinnarpar bland ca 30 uppklädda småungar. Jag röstade givetvis på hon som såg ut som Pocahontas, men tyvärr så vann nog den glittrigaste dräkten ;)
Ikväll ska vi simma i havet, och Maria ska uppleva det underbara naturfenomen, fiskljusen (?) har inget namn på detta, men kan bäst förklaras med.....små ljus som lyser kring kroppen då man rör sig. Alldeles magiskt.
Jag hoppas ni har det bra där hemma!
Vi hörs!
I detta nu sitter jag på min del av sängen, som jag delar med Maria, och njuter av svalkan inne i rummet. Ty även om det inte är lika hett som i april-maj, så ÄR det ändå hett. Iallafall mitt på dagen. Vi började vår första dag i Merida (vi har varit i Cebu och levt lyxliv några dagar, innan det trevliga slitet skulle börja) med att medverka på en festlig dag i förskolan här bredvid. Det var en dag då barnen skulle klä ut/upp sig i nationella dräkter, framföra lite sång och dans, och som pricken över i:et skulle det vara en liten tävling i vem som var snyggast klädd. Som vita gäster från det avlägsna landet Finland, fick jag och Maria äran att vara domare i denna trevliga tävling. Nå, inte så lätt att välja ett vinnarpar bland ca 30 uppklädda småungar. Jag röstade givetvis på hon som såg ut som Pocahontas, men tyvärr så vann nog den glittrigaste dräkten ;)
färja, landet, maria och maria bakpå motorcykeln.
Ikväll ska vi simma i havet, och Maria ska uppleva det underbara naturfenomen, fiskljusen (?) har inget namn på detta, men kan bäst förklaras med.....små ljus som lyser kring kroppen då man rör sig. Alldeles magiskt.
Jag hoppas ni har det bra där hemma!
Vi hörs!
söndag 11 augusti 2013
3 3 6 h
ja! det ÄR sant! om två veckor, exakt, på pricken, så börjar resandet igen! denna gång får farsan stanna hemma, men syrran kommer med. planet lyfter 8:10 på måndag (26.8) morgon, och så landar vi på finländsk mark igen, fyra månader senare.
ni följer väl med? min syrra ska också skriva blogg, så där kan ni också kika in. ----> letters from leyte
ni följer väl med? min syrra ska också skriva blogg, så där kan ni också kika in. ----> letters from leyte
vi hörs!
torsdag 27 juni 2013
filippinerna i hanna.
Jag hade ju funderat att jag skulle skriva lite mera om mina upplevelser när jag väl kom hem. Nu har jag varit hemma en månad, men livet rullar på så oerhört snabbt så jag hinner inte riktigt. ...ehehe, ursäkten godkänd? Nä trodde väl inte det heller.
Vad var det bästa med Filippinerna så här i efterhand? Människorna utan tvekan. Tycker väldigt mycket om detta kortväxta folk. Inte bara för att jag får känna mej lång, vilket aldrig händer här i vårt vackra land, utan värmen och vänligheten de verkar inneha från födseln. 102 miljoner människor på en yta som är aningen mindre än Finlands. Ja, det går ju knappt att förstå. Trångbott och intimt. Inga hemligheter här inte! På gott och ont givetvis. Här hjälps man åt. Familjen består av alla, mamma pappa barn moster farbror mommmo fammo kusiner kusinbarn osv. Något annat som är väldigt bra med landet är frukterna! Tillgång till färsk mango är obetalbart. Älskar den frukten.
Vad tyckte jag om min praktikplats? Farmen i Benabaye är en plats jag gärna återvänder till! Trivdes oerhört bra bland grisar, getter, plantor och kokospalmer. Lärde mej en hel del, och mer finns det att lära från den platsen!
Hur känns det att vara hemma? ...jah. Hur känns det? Jag har ingen aning. Jag har inte känt efter ännu. Det är trevligt att äta bra mat, och Gud vet att jag redan har ätit tillbaka de kilon jag svettades bort där. Det är trevligt med varmdusch och wc som man spolar. Det är trevligt att inte svettas. Det är trevligt att befinna sig i trafiken utan att fundera om man satt sin sista potatis. Det är trevligt att gå gatan fram utan att behöva berätta vart man är på väg. Det är trevligt med dialekt. Det är trevligt med familj! Det är trevligt med finsk sommar. Men jag saknar något så oerhört. Det är ett annat liv här, mitt liv, men version 2.0. Lite stressigare, lite vuxnare, lite tråkigare, lite dyrare.
Vad gör jag nu? Jobbar! Hehe. Skrivet av kvinnan som redan hade bestämt sig för att inte jobba sommaren 2013. Liksom för att fira att hon nu har jobbat varenda sommar i 10 års tid. Jamen, hej, det firar vi med att jobba lite till. Men eftersom jag inte har en guldkista gömd på farmors vind......ja vad gör man inte för dessa siffror på kontot.
Vill passa på att tacka Svenska Österbottens Lantbruksfond, Fspm, Josef Nymans Minnesfond och Missionskyrkan i Nykarleby för det ekonomiska stöd jag fått. Stort tack!
Jag är definitivt inte färdig med Filippinerna än. Skriver mera när jag är där igen! Stay tuned ;)
onsdag 5 juni 2013
det fina i kråksången
min far och jag har haft väldigt roligt på vår resa! många fina minnen, mycket svett och några tårar. särskilt när den där bauta-myran bet mej under foten, då var det extra smärtsamt.
nu ska jag försöka sammanfatta med bilder och lite text hur allt har varit! tack för att ni har följt med oss, här, på facebook, och bett för oss. det har betytt mycket!
djur! överallt. grisar, getter, höns, hundar, katter, ormar, ödlor, spindlar osv osv osv. djur är djur, och sen mat. vi tycker djur är gulliga och vill helst ha dom inne i huset med oss, men så är det inte riktigt där. lilla nasse växer upp och blir mat. samma med halta lotta och doglas. bara att vänja sig! (rekommenderas inte att fästa sig vid djuren...som jag gjorde misstaget och gjorde med hunden doglas. det blir så jobbigt sen när man inser att djuret numera är mat.)
det här landet är verkligen vackert. vackert folk, vacker natur! värt ett besök, det är då min ringa åsikt. ta chansen om du får den! när man tror man sett allt vackert som finns att se, så upptäcker man lite till. fjärilar stora som två handflator, spindlar stora som en, träd och blommor som man aldrig ens kunnat föreställa sig!
något jag gillar (bland många andra ting) är enkelheten i att ta sig fram. samtidigt som det är något av det mest frustrerande! det är enkelt att sätta sig på en multicab, en buss, en tricycle, en potpot, en moped och ta sig från punkt a till b. samtidigt som den finländska själen blir lite nervös när bussen går när den är full och inte på en speciell tid. och trafiken! käre tid. det gäller att ha is i magen, slänga sig ut i trafikens hysteriska karusell och hoppas på det bästa.
fortsättning följer. det är på tok för vackert väder för att sitta inne och skriva detta!
söndag 26 maj 2013
the shy-type girl says hello*
hej vänner och bekanta! för att göra min mor till viljes skall jag nu knåpa ihop lite text här.
så, inte många dagar kvar nu! har redan fällt en och annan tår över detta, och fler lär det bli. samtidigt som det ska bli roligt att få komma hem till en annan vardag! har två dagar kvar på praktiken, men är i princip färdig med min trädgård. åh, ni skulle se den, jag är så stolt över den! älskar varenda liten planta med hela mitt plant-modershjärta. må de växa sig stora, amen. det går åt en hel del tid bara att vattna, två ggr per dag, mycket vatten. men det är en syssla jag gärna gör! mycket fridfullt nere i min lilla dal, tid att tänka och tid att svettas. ibland får jag sällskap av mina vänner mary-ann och genesis, ibland behagar min far dyka upp och skvätta lite vatten på mej...och ibland plantorna också.
we crazy finns som har vattenkrig mitt på ljusa dan!
ikväll ska jag ha avskeds middag för min filippinska familj, jag har tänkt laga flygande jakob. som ni ju kanske vet så är matlagning inte min starkaste sida. som tur är så har dom inte smakat på flygande jakob förut, så om något går fel så är det bara jag som vet! huvudsaken är väl....bananerna? och nötterna? kyckling och bacon är inhandlade. DYR fetaost (samma som finns i finland! apetina?) gröna små tomater (are you reeeally suuure they are ripe? yes mam) och lite annat smått och gott. ja, önska mej lycka till med denna middag, det ska bli spännande.
jag har haft så underbart perfekta dagar dehär senaste dagarna! igårkväll tog jag och mina musketörer ett nattligt dopp i månskenet! ja ni hör ju. jag lever drömmen.
på torsdag förmiddag tar jag och pappa våra väskor och beger oss till cebu tillsammans med genesis och mary-ann, mina vapendragare. där ska vi leva loppan i en dag och en natt och en dag och sedan på fredag kväll sätter sig jag och min vördade far oss på flyget som skall ta oss hem.
vad som är hem är ett luddigt begrepp. jag är ju hemma nu.
och som pricken över i:et har jag snappat upp en förkylning med tillhörande sjuk hals. detta håller mej vaken om nätterna. men vad gör det, då man kan följa månens bana över himlavalvet och sjunga med i hundarnas kör, och lyssna till tupparnas svar.
jag har massvis med bilder, så var icke förskräckta. ni SKA få se bilder! jäh, men vi tar det nästa vecka. när jag är hemma. deal?
vi hörs igen på finsk mark!
ifall om flygkrasch och ond bråd död: sälj alla mina saker och köp en flygbiljett hit. så värt. puss!
*fick höra igår att jag är the shy-type girl. jahaja.
så, inte många dagar kvar nu! har redan fällt en och annan tår över detta, och fler lär det bli. samtidigt som det ska bli roligt att få komma hem till en annan vardag! har två dagar kvar på praktiken, men är i princip färdig med min trädgård. åh, ni skulle se den, jag är så stolt över den! älskar varenda liten planta med hela mitt plant-modershjärta. må de växa sig stora, amen. det går åt en hel del tid bara att vattna, två ggr per dag, mycket vatten. men det är en syssla jag gärna gör! mycket fridfullt nere i min lilla dal, tid att tänka och tid att svettas. ibland får jag sällskap av mina vänner mary-ann och genesis, ibland behagar min far dyka upp och skvätta lite vatten på mej...och ibland plantorna också.
we crazy finns som har vattenkrig mitt på ljusa dan!
ikväll ska jag ha avskeds middag för min filippinska familj, jag har tänkt laga flygande jakob. som ni ju kanske vet så är matlagning inte min starkaste sida. som tur är så har dom inte smakat på flygande jakob förut, så om något går fel så är det bara jag som vet! huvudsaken är väl....bananerna? och nötterna? kyckling och bacon är inhandlade. DYR fetaost (samma som finns i finland! apetina?) gröna små tomater (are you reeeally suuure they are ripe? yes mam) och lite annat smått och gott. ja, önska mej lycka till med denna middag, det ska bli spännande.
jag har haft så underbart perfekta dagar dehär senaste dagarna! igårkväll tog jag och mina musketörer ett nattligt dopp i månskenet! ja ni hör ju. jag lever drömmen.
på torsdag förmiddag tar jag och pappa våra väskor och beger oss till cebu tillsammans med genesis och mary-ann, mina vapendragare. där ska vi leva loppan i en dag och en natt och en dag och sedan på fredag kväll sätter sig jag och min vördade far oss på flyget som skall ta oss hem.
vad som är hem är ett luddigt begrepp. jag är ju hemma nu.
och som pricken över i:et har jag snappat upp en förkylning med tillhörande sjuk hals. detta håller mej vaken om nätterna. men vad gör det, då man kan följa månens bana över himlavalvet och sjunga med i hundarnas kör, och lyssna till tupparnas svar.
jag har massvis med bilder, så var icke förskräckta. ni SKA få se bilder! jäh, men vi tar det nästa vecka. när jag är hemma. deal?
vi hörs igen på finsk mark!
ifall om flygkrasch och ond bråd död: sälj alla mina saker och köp en flygbiljett hit. så värt. puss!
*fick höra igår att jag är the shy-type girl. jahaja.
torsdag 16 maj 2013
fredag och veckan som viri och firi.
geten med det galna ögat.
jag, glad över att äntligen få sitta på ett busstak.
buko! aka kokosnöt.
ja hej! random bilder detta. har min matpaus/söka skugga mitt i dagen paus och passar på att skriva lite. jag har roligt på min praktik! jag jobbar oftast ensam i min feed-garden, men har sällskap av både höns och getter så riktigt ensam är jag inte. idag har jag planterat och vattnat och det skall jag fortsätta med efter lunchen också. om inte datorn vägrade ladda upp fler bilder än dessa ovan så skulle ni få se bilder på min trädgård också.
i onsdags besökte jag universitetet i Baybay. där finns det en jordsbruksavdelning som också samarbetar med farmen jag jobbar på. så oerhört fint ställe! det är 8000 studeranden på skolan, så tja, vad skall man säga. på min klass i finland är vi tre stycken pinnar....hehe. jag fick smaka på karabo (nån sorts stor ko?) mjölk, och jag, som inte dricker en droppe mjölk hemma i finland pga det är så äckligt, drack med fröjd denna mjölk. smakade lite som yoghurt? jätte gott var det iaf.
imorgonkväll åker jag och ett gäng andra iväg till cebu! det ligger på en annan ö, så vi ska åka färja. då har jag tänkt att jag skall inhandla det mesta jag har tänkt köpa här, eftersom vi ska hänga på ett mycket stort och trevligt köpcentrum. me like!
igår frågade multicab-chauffören om min mor är från filippinerna. ja, vad svarar man då. jo serru, därav mitt svarta hår, mina bruna ögon och min solbrända kropp.
mina dagar flyter ihop lite, och ett tu tre så är jag hemma igen. hoppas ni får en fin fredag och en rolig helg!
fredag 10 maj 2013
is very heat
så sitter jag här framför skärmen och vet att jag borde skriva något och egentligen också vill, men vet inte riktigt vad! jag gör ju en hel del här, som jag kunde skriva om. men hur kul tycker ni det är att läsa om att jag åkte till en stad som heter Tacloban, bodde på hotell med ett gäng svenskar + filippiner, åt god mat, drack hot chocolate som smakade kakao och inte sött, shoppade på ett stort shoppingcenter, köpte en del presenter men inte på när allt, simmade i pool en mulen dag, smörjde inte in mej pga av bristande solsken, brände ryggen så hårt ändå så jag knappt kunde sova inatt, åkte van (bil och inte...van som i jag är van) hem, sov länge idag ty jag var trött, sitter nu på farmen och skall börja jobba i min trädgård óm en stund. ja det kanske är intressant?
tiden går så väldigt fort nu! idag är det exakt tre veckor kvar. 1 juni lär vi ska vara på finländsk mark. jag skulle verkligen vilja att tiden skulle gå lite långsammare! jag är inte färdig här än. inte med praktiken och inte med filippinerna i allmänhet. jag vill göra så mycket än! simma så många gånger än, sova på taket under stjärnorna så många gånge till, köra mopeden mycket än, äta ännu mera ice candy, hänga med mina vänner, chica chica i kvällskymningen med trevligt folk, äta ännu mera konstig mat, se ännu mera konstiga djur....listan på vad jag inte vill lämna här är oändlig.
samtidigt som jag saknar att inte svettas dygnet runt. saknar rågbröd. eller bröd som inte smakar bulla heter det. (besökte bageriet häromdagen, pekade på ett bröd och frågade vad det smakade....sweet var svaret. ja men det skulle jag ju ha kunnat gissat) saknar att kunna gå från punkt a till b utan att få femton hello, tio where are you going, två will you marry me, trettio americanooo och så vidare.
men nej, att åka hem vill jag inte tänka på. inte förrän dagen innan. jag trivs som fisken här!
ibland när jag känner en aningen svalkande havsbris kan jag längta till en varm sommardag med kallt havsvatten (som inte är så salt så det svider i ögonen), men det bästa är ju, att det ligger framför.
nu har klockan passerat den allra varmaste tiden på dagen, så nu skall jag bara slänga mej en kvart och sen ska jag ta i tu med jordfräsen!
ha en bra lördag där hemma! inga bilder denna gång. maybe next time!
(jag fruktar att min engelska är förstörd för alltid. is very heat! what is there? is you! where is you? I'm inside the water! ......mina vänner och jag skämtar bort engelskan genom att göra den snudd på oförståelig, men hah, det kan bli så kul.)
tiden går så väldigt fort nu! idag är det exakt tre veckor kvar. 1 juni lär vi ska vara på finländsk mark. jag skulle verkligen vilja att tiden skulle gå lite långsammare! jag är inte färdig här än. inte med praktiken och inte med filippinerna i allmänhet. jag vill göra så mycket än! simma så många gånger än, sova på taket under stjärnorna så många gånge till, köra mopeden mycket än, äta ännu mera ice candy, hänga med mina vänner, chica chica i kvällskymningen med trevligt folk, äta ännu mera konstig mat, se ännu mera konstiga djur....listan på vad jag inte vill lämna här är oändlig.
samtidigt som jag saknar att inte svettas dygnet runt. saknar rågbröd. eller bröd som inte smakar bulla heter det. (besökte bageriet häromdagen, pekade på ett bröd och frågade vad det smakade....sweet var svaret. ja men det skulle jag ju ha kunnat gissat) saknar att kunna gå från punkt a till b utan att få femton hello, tio where are you going, två will you marry me, trettio americanooo och så vidare.
men nej, att åka hem vill jag inte tänka på. inte förrän dagen innan. jag trivs som fisken här!
ibland när jag känner en aningen svalkande havsbris kan jag längta till en varm sommardag med kallt havsvatten (som inte är så salt så det svider i ögonen), men det bästa är ju, att det ligger framför.
nu har klockan passerat den allra varmaste tiden på dagen, så nu skall jag bara slänga mej en kvart och sen ska jag ta i tu med jordfräsen!
ha en bra lördag där hemma! inga bilder denna gång. maybe next time!
(jag fruktar att min engelska är förstörd för alltid. is very heat! what is there? is you! where is you? I'm inside the water! ......mina vänner och jag skämtar bort engelskan genom att göra den snudd på oförståelig, men hah, det kan bli så kul.)
fredag 3 maj 2013
another day in paradise!
nå hej!
jag vet inte i vilken ända jag skall börja? så vi tar det i punkter, ready steady go.
- imorse steg jag upp klockan fyra tillsammans med mina sov-kompisar. vi hade nämligen planerat att bestiga ett berg idag! som vi ju vet så lider jag ju milt av höjdskräck, men letar alltid efter ett tillfälle att bli botad. jag tror jag lyckades med det idag! jag har aldrig varit så slut i hela mitt liv. vi gissade på kanske 300 m ö havet, så det var ju inte mount everest precis, men för min del kunde det lika gärna ha varit månen. lite ogenomtänkt från min sida också, hade bara ett par fakecrocs på mej, som jag senare tog av efter som det var väldigt halt. men vilken vy! breathtaking. sen åkte vi iväg till ett vattenfall, drack buko (kokosnöt) och njöt av det svala vattnet! jag har sett så mycket vackert idag så jag kan inte riktigt sortera intrycken. jag vill ha er här med mej! jag vill också att ni ska få uppleva det jag gör nu!
- vattnet har återvänt! folkets jubel! så nu är det hårt arbete som gäller. jag bor fortfarande hos min familj i filippinerna, alltså i merida. sover på taket omringad med underbara fina filippiner. att somna medan miljontals stjärnor lyser milt ovanför mej börjar bli något jag vänjer mej vid. det är så vackert, så vackert. lägg till hundarna som ylar, tupparna som galar, katolska mässan som börjar kl fyra ungefär, grannens karaoke som börjar strax efter det, fuktig madrass, armar och ben överallt och ni har en typisk natt. i love it.
- när det är som hetast mitt på dagen så är det hett. svetten rinner nerför ryggen, nerför pannan i ögonen, i knävecken, ja överallt. ofta går jag omkring och funderar på kalla saker. som glass. vatten. is. snö. hur det känns att simma en tidig morgon i finland. hur skönt det ska bli med en kall dusch när dagen är slut. men all denna svett+fysiskt tungt arbete på farmen har gjort att jag förlorat kroppsfett! detta är ju givetvis trevligt.....förutom att mina shorts numera knappt hålls på mej. får dra åt svångremmen rejält så att jag kan röra mej normalt!
- fick mitt första filippinska marrige proposal igår! HI BEAUTIFUL, WILL YOU MARRY ME? ja vad säger man. maybe later! men du kan vara lugn mamma, du får nog ingen filippinsk svärson. jag kunde inte tänka mej att äta ris hela livet!
den barfota bergsbestigerskan.
uppe på toppen! mitt sällskap. vi såg hela marieannelund.berget från avstånd. det ser ut att vara jätte långt borta, men det är nog bara kameran. iallafall så är det toppen till höger som vi klättrade upp på.det underbara vattenfallet. jag smakade på vattnet! så gott.nu ska jag ta en välförtjänt dusch. ha det bra ni!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)