J U L E N 2 0 1 3

Hej. Nu är jag vid liv igen! Har haft feber och sjuk hals hela helgen och början av veckan. Min kropp velar än fram och tillbaka om den ska vara frisk eller inte. Svårt beslut verkar det som. Jag hejar ju förstås på att bli frisk! Men för att det ska ske krävs vila.....vilket jag har klarat av, ända tills nu, då rastlösheten har bosatt sig i mina ben. Det var dagens hälsotillstånd-update.

Jag har redan sagt det, men tackar ödmjukast över alla bidrag vi får till våra projekt här. Huset är redan betalt för, det lämnade pengar över, och än strömmar pengar in! Vilket är mycket välkommet, då vi springer mot juletider med hast. Här började julen redan i september, med julpynt och julmusik. Jag har en gång förut firat jul här, och det var sannerligen en annorlunda upplevelse. Då var det inte julgröten som stod i fokus tillsammans med prassliga julklappar under julgranen.....då var det julfester för barn utan möjlighet till att få en glad jul som var det viktiga!

Jag är så glad och så stolt över att få vara med om att glädja så många barn igen! Vi ska ordna julfester för ca 500 barn i år. Mesta hittills! Femhundra fattiga barn, som kommer från familjer där föräldrarna inte har en chans att ge sina barn julklappar eller ens julmat. Dessa barn ska vi ge en glad jul. Konceptet är gammalt och beprövat, enkelt och roligt. 

Vi ska åka ut till fem olika byar, där ca 100 barn har samlats för att få ta del av programmet, som helt enkelt består av mat från landets motsvarighet till McDonalds, dvs, Jolly Bee, de ska få dansa med Jolly Bee's maskot- ett stort bi, de ska få en ny t-pajta, kanske årets enda. Lekar och annat roligt kan man också vänta sig! Låter det roligt? Ja men visst! Kom hit över julen och hjälp till! :)

Glada barn med alldeles nya t-pajtor!

Jolly Bee i egen hög person. Alla barnen älskar Jolly Bee! :)

Tänk att bli överlycklig över en hamburgare! 

Nu går det kanske inte för dej att faktiskt komma hit och hjälpa till med dessa julfester. Men som alltid så går det att ge pengar till detta ändamål! För ca 10 € ger du ett barn en möjlighet till en minnesvärd jul 2013! Vill du, dina arbetskamrater, din mommo, din granne och/eller din postiljon vara med och sprida julglädje där det behövs på riktigt, så ta kontakt med mej: hannasoderlund89[at]gmail.com

Tack för visat intresse, som hissaläran i högstadie pa säg. 

L A K E D A N A O

För att fira några specifika fem månader, åkte jag och den fina människan upp till Lake Danao igår! Det är en sjö som ligger uppe bland bergen, ungefär en och en halv timme från Merida. Vi hade inte så väldans tur med vädret, men vad gör det då man befinner sig på en vacker plats med utmärkt sällskap. Vi hyrde en "flytande hydda" och spenderade några timmar ute på sjön. Sedan passade vi på att gå längs sjön på en vandringsled.

Det bästa med allt, var att temperaturen uppe i bergen låg på ca 25...10 graders skillnad från annars. Mycket trevligt att inte svettas som en liten gris. Det otrevligaste var blodigeln som satt fast under min fot. Kanske det äckligaste jag har varit med om, hittills. HUJ.

Några hjälpsamma småkillar hjälpte oss iland sedan. 

Nere till vänster kan ni se en Saimensäl som förirrat sig till denna avlägsna sjö. 

kvakärt 

utomjordings-insekter och...djungeltomater? filippinska hallon? ja, det är ingen som vet.

kvakärt II

Nåväl! Utöver dessa vardagliga små äventyr, så har det anlänt två nya volontärer till bygden. Amanda och Mimmi, härstammar från Sverige. Välkomna!

Nog om detta, min middagslur kallar på mej. Lev väl!

H U S B Y G G E

Huset då, som vi samlade in pengar till, hur går det med det? Ja, jag säga er en sak, att det går så bra så. Vi gick upp till bergen igen i början på veckan, för att se hur bygget framskrider. (Denna gång regnade det inte, så våra liv svävade inte i direkt fara, med tanke på den smala branta stigen...) 

Jag är inte så där jätte duktig när det kommer till husbyggen och sådant, fastän min far och bror sysslar med sådant, men även mina otränade ögon kunde se att det kommer att bli ett bra hus...med en tusen poängs vy! Långt därnere kan ni skymta havet...ja, det är nästan så jag vill ha en egen liten stuga där på bergssidan, med utsikt över hav och andra öar. Vore väl något? 

Maria fotade flitigt, så om ni beger er till hennes blogg så kanske,

om vi har tur, finns det fler bilder!

bräder, plankor och allt jag vet inte vad. 

bygga, bygga!

Jag försökte lite i smyg fota familjens gamla hus, och här till höger kan ni skymta kojan. 

...och som den blivande trädgårdsmästare jag är, så beundrade jag den lilla blomster trädgård familjen har...tänk att ha orkideér växande i sin blomstertäppa. OH YES.

Jag ska fota mer när huset har blivit klart! Spännande med projekt som dessa. Det känns så bra att kunna hjälpa till...allt tack vare er, ni vet vem ni är! 

P O W E R S K J O R T A N

Det är fredagkväll, igen? Jag är ganska säker på att det var fredagkväll i förrgår. Hur är det möjligt att veckorna går så här fort? Jag lägger in en protest. Vi borde utöka veckorna med två dagar minst. Helgen med en till lördag. Vad sägs om det? Måndag tisdag extradag onsdag torsdag fredag lördag extradag söndag. Ja men verkligen, vilken bra idé. Så skulle man hinna med lite! Men allt detta måste ju tyda på att jag har roligt, för alla vet ju att tiden går fort när man har roligt. 

Denna vecka då: hittade min mormors gamla arbetar-skjorta i kappsäcken, lade den på mej och VIPS så blev jag till en power-kvinna med superkrafter och VIPS så ser min trädgård lite större och lite bättre ut. För min mormor var en hurja kvinna, att använda hennes nötta arbetar-skjorta gör susen. Vi planerar att utöka trädgården med ännu några bänkar...vad vi ska odla däri är ännu lite osäkert. Förslagsvis papaya, men eftersom undertecknad tycker att papaya smakar fisk så är hon lite osäker till det valet. Men fina träd blir det ju iallafall av det. 

ska nån dag knycka syrrans kamera, 

känner att min trädgård inte kommer till sin rätt genom min telefons kameraöga.

det växer så det knakar. oregano, dill, ipil-ipil. 

Jag har hört rykten om snö på hemmafronten? Den verkligheten är så oerhört avlägsen. Tänk att jag har ett annat hem långt borta. Där träden numera är nakna och världen sakta förlorar sina färger. Till den verkligheten måste jag åka till nångång i framtiden, men den framtiden skjuter jag än ifrån mej. Jag vet inte hur jag skall förmå mej att lämna detta färgsprakande land? 

Men det är ju ni underbara människor där borta som kommer att göra den saken enklare. På tal om underbara människor.......minns ni att jag frågade om ni ville vara med och stödja ett hus-projekt här? Ja, men det ville ni ju! Hurra! Ja, underbara är ni. T A C K så hemskt mycket. Idag har vi köpt materialet och på måndag börjar husbygget. Ska fota lite och visa åt er sen. tuuusin tuuusin tack! 

dagens grisbebisar. ja dom är så söta så jag vejt int ho jag ska bärg me. 

Nu ska jag äta plättar med vaniljglass! Ja, det man vill ha får man laga åt sig. Ha en bra fredag där hemma! 

T I H I

Tjena folket! Sitter här i mitt torkande svett, men en begynnelse till huvudvärk. Se så går det när man jobbar för länge i solen, som ett resultat av en lite längre sovmorgon. Magen är full med bananbröd och ananaspaj, jag ska vila en stund och sedan bege mej igen till min trädgård! Sådant är livet här.

Igår var det söndag. En mycket het sådan. Det är alltid varmt här, men igår var det extra varmt. Inte ett moln....så långt ögat kan nå.......sorry. Men sedan när solen började sjunka och man kunde andas igen, så begav jag och en av de finaste människor på denna jord, iväg på en liten tur till havet! Jag fick köra motorn som vi så enkelt kallar dessa fordon, och det gick riktigt bra. Susade fram och kände mej ganska tuff. Hur tufft det nu sen är att köra utan hjälm. Inte coolt alls, ju. Hm!

Det är så skönt att åka ut till havet och andas lite. Tyvärr var det lågvatten, och visst kan man simma då också, men det är mycket trevligare att simma när det är högvatten. Vi har en hemlig liten plats som vi brukar besöka, min syster, jag och finaste människan. Hemlig och hemlig, det är ju folk där mest hela tiden. Men det känns som en hemlig plats i all sin avskildhet. Om ni kommer hit så ska jag ta med er dit. Klättra nerför klippväggarna och ner till havet. Vi kan kanske köpa lite bananbröd från bageriet och så har vi en liten picknick! Hur låter det? Sen kör vi hem, det är stjärnklart och svalt i luften. Bra va?

mina fötter ser lite ut som små korvar där. banankorvar. 

ps. jag räknar med att ni är smarta människor som redan listat ut att det finns en Fin människa i mitt liv. men nu har ni det svart på vitt! kul va?! varsågod och låt skvallret börja ljuda över den österbottniska landsbygden ;) hejtå ds.

M A T

Så kom dagen då jag vägrade riset. Inte det ris som man förr i tiden smätta bånen på rumpan med. Men det vita, det som vi äter här. Morgonmål, lunch, middag. Dagen har funnits här länge, den har kikat bakom hörnet och hånat mej. Nå, jag kommer snart, har den sagt, och hotat med sin närvaro. För om jag inte äter ris, så går den viktigaste ingrediensen i maten bort. Alla äter ris. Ibland bara ris. Bjuds det på pizza, finns riset där bredvid. Jag har skamset tvingat ner riset, skamset för att jag vet att alla i det här landet inte har fått sin dagliga dos av ris...och här sitter jag och sväljer och sväljer medan riset växer i munnen. Fy en sådan bortskämd vit unge jag är.

Så jag slutade äta frukost. Drack en kopp pulverkaffe och begav mig till farmen. Jag älskar frukost! Om jag bara fick välja en sorts måltid, för resten av mitt liv, skulle jag välja frukosten! Müsli! Yoghurt! Rågbröd! Påläggen! Mmmmmmmmmmmm. Ja, det är väl nog müslin jag saknar mest. Men rena åsynen av riset har fått halsen att stängas. Hur kan jag vara så, har jag undrat? Jag som annars inte alls är pito med maten. Äter allt utom havregrynsgröt har jag stolt sagt.

Nu till de glada nyheterna! När vi besökte Tacloban i helgen, hittade jag bland alla hyllor, en hylla med diverse importerade stuff, and guess what, MÜSLI också! Müsli!! Jag får äta müsli! Halleluja!

Nu är mina dagar räddade igen.

(och så har jag börjat koka päärona till lunchen. Riset kan jag bra äta en gång om dagen. heilt omöjli e jag jo int.)

MEN! Maten här är annars väldigt god. Mycket grönsaker, mycket frukt. Kött och ägg. Bra mat! Det är nog bara riset som har spökat.

Detta om detta. Fast när vi nu ändå snuddar vid det området, så är mitt finska godisförråd helt slut nu. Åt mina sista lakrisal häromdagen. Så  nu får ni börja sända paket! :D

..nu bildgooglade jag lakrits. Det var ett misstag. Jag skämtar inte när jag säger att jag dräglar. aaahhlhsdhsdhj, lakrits.

P E N G A R

På två sekunder blir man genomvåt, om man befinner sig ute i ösregnet som oftast infinner sig på kvällarna. Himlen öppnar sig och vräker ner mängder av vatten. Grodorna vaknar till liv och kvackar nätterna igenom. Har aldrig varit med om ett sådant regn som är här! Kanske i några minuter en finsk sommar, men här pågår det i timtals. Jag har börjat fundera på att bygga en flotte, ifall att om Gud har tänkt att en andra syndaflod vore på sin plats, ändå. 

Men skämt åsido, jag har ju iallafall tak över huvudet. Medan regnet öser ner far mina tankar till en familj vi besökte för några veckor sedan. Uppe i bergen, längs en stig som jag helst inte vill gå på utan att först be om syndernas förlåtelse igen, för säkerhets skull. 

En liten familj på fyra pers. Två riskojor. En ung dotter som är snäppet yngre än mej. En ung son som är lite äldre. En fammo. En mamma. Dom har det bra där uppe, lugnt och skönt. Men ett vettigt hus, med golv, tak och väggar skulle onekligen göra tillvaron lite enklare. Lite torrare, kanske? 

Tre veckor skulle det ta att bygga ett nytt hus.

ca 800 €, snickarens och medhjälparens löner inberäknade.

En dagslön går på 6 € . 

30 € för en vecka. 

Ett enkelt hus, inga märkvärdigheter. Men väggar och tak som stänger ut regnet och blåsten.

Det här är inga pengar att tala om, egentligen. För 6 € slipper jag inte ens på bio, numera. För 30 € får jag en tröja, kanske, eller ett frissa-besök. ...men för folket här är 6 € mycket pengar, för att inte tala om 800 €. 

Jag vet att ni som läser vill hjälpa till! Därför frågar jag er nu, vill ni vara med och samla ihop pengar till detta? ...många bäckar små :)

Om så är fallet så kan ni ta kontakt via facebook, eller skicka ett mejl till hannasoderlund89[a]gmail.com så får ni kontouppgifter! 

he va allt. 

T A C L O B A N

I helgen har vi besökt en stad ungefär tre timmar bort. En del business skulle vi göra där, men också slappna av lite. Så vi har bott på hotell, ätit sallad (och det var så gott så jag blev mållös), sett på film, och bara varit. Det jag gör allra bäst med andra ord hehe. Nå, iallafall, Tacloban är en helt trevlig stad, i all sin smutsighet. Vägen dit är däremot inte den trevligaste, även om vyn är en 10 poängare. Mina magmuskler värker av vägens kurvighet och skumpighet, men ack vilket vackert land detta är. Berg och hav om vartannat.

..borta bra men hemma bäst! I detta nu är det ju Merida som är hemma, här har jag min säng, min filippinska familj och mina hundvänner. Vad mera behöver man?

Jag har länge tänkt svamla lite om kulturskillnader, men det är så svårt i text. Delvis för att jag inte riktigt kan sätta ord på dessa märkbara skillnader, men också för att det kan låta så negativt i den oinvigdes öron. För trots alla skillnader och olikheter, så ÄR det här landet underbart och detta folk slår finländare med hästlängder vad gäller gästfrihet, vänlighet och omtanke. Så är det bara. Sist och slutligen är det väl just det som räknas? Hur man bemöter sina medmänniskor. Inte om man slänger skräp i naturen, inte  har ett allmänt sinne för ordning och reda, inte om jag som djurvän kan tycka att tuppfäktning är helvetets sport, att äta ank-foster är vidrigt och skamligt, att jag inte förstår mej på hur man kan få köra så galet i trafiken där det existerar barn och hundar.....för allt detta blir till småpotatis när jag ser och märker omtanken och omsorgen människor emellan. Hur hela släkten ser efter varandra. Då man sinsemellan delar med sig av dagens risportion, då rispriserna bara stiger hela tiden.

Vi i Finland har ett så ordnat samhälle med försäkringar hit och dit, sjukvård, äldreomsorg osv osv, så vi behöver inte varandra. Hur sorgligt är inte det? Vi är ensamma människor som lever för oss själva. Jag, Mej, Mitt. Vi funderar på varför det finns så många självmordsfall, varför alla känner någon som är har varit eller håller på att bli utbrända och deprimerade. Här finns inget som heter utbränd. Att vara deprimerad har jag försökt förklara, men bara fått frågande blickar till svar. ...hur kan man vara olycklig då man har allt?

..för att vårt samhälle har skapat något som heter individen framför allt. Vi är inte skapta att vara ensamma! Säger hon som bodde ensam ute i skogen, i mörkret förra vintern. Ja, ni märker ju, det här landet förändrar mej.

Nog med svammel. Nu ska jag pusta ut efter den ansträngande helgen ;)

Ha det bra!