När jag steg på färjan i Ormoc i söndags, så var jag beredd att hoppa i havet och simma tillbaka till kajen. Jag ville inte lämna mina vänner kvar på Leyte, utan att veta om dom skulle ha mat att äta eller vatten att dricka. Nu har vi varit här i Cebu i snart fem dagar och hjälpen har nått från er till människorna i Merida. Tänk! Tänk vad ni är bra.
Vi har denna vecka försökt hitta en färja som skulle frakta bensin till Leyte. Vi fick ett nej på alla ställen vi frågade. Nu har vi fått höra att det finns bensin i södra Leyte, så våra vänner har lyckats köra dit och tanka upp bilarna, som behövs för att frakta hjälpen från Ormoc till Merida.
Vi har köpt konserver, myggmedel (denguefebern lurar runt hörnet), hygienartiklar...you name it. Imorgon ska vi köpa ännu mera förnödenheter så att vi är redo när nästa hjälpsändning ska fraktas till Merida med omnejd. Om vi varannan dag skulle lyckas sända iväg matlådor, så skulle det vara till sån stor hjälp!
Drömmen är en lastbil, som vi skulle kunna lasta full med mat och annat livsnödvändigt. Då skulle vi få mycket på en gång, och momentet "lasta ur färjan och in i bilen" skulle vara ute ur bilden. Folk kan göra en hel del otäcka saker bara för att få mat. Vi vill inte att folk ska börja skjuta varandra, som dom gör i Tacloban med omnejd. Om vi dessutom skulle ha en lastbil skulle vi kunna ge en större grupp människor mat, och fler människor skulle slippa drivas till vansinne av hunger.
Lastbil - mer mat - mindre desperata människor - tryggare samhälle. Låter det inte som en bra sak?
.....
Jag kunde för mitt liv inte föreställa mej att jag skulle vara med om det här. Det kan väl ingen som har varit med om något liknande. ...det här låter konstigt, men jag är tacksam (förstås över att jag och alla mina vänner lever) men också över att jag är här precis just nu. Jag VET att jag är på rätt plats.
...och så är jag tacksam för att jag känner så underbara människor. NI. Jag börjar förstå uttryck som "jag känner mej buren av era böner" och "jag känner att ni står med oss i detta". Ja, det är precis så det känns. Även om ni är 10 000 tals km bort, 6 h bakom oss, så är ni här, och vi känner av det. <3
Tack!
torsdag 14 november 2013
söndag 10 november 2013
Y O L A N D A
Det går inte att beskriva detta med ord. Ändå ska jag försöka.
Jag sov ganska gott natten till mardröms-fredagen. Visst var jag nervös inför vad som väntade på morgonen, men jag hade ju ingen aning om vad jag skulle föreställa mej. Jag hade läst lite innan på internet om tyfoner, om olika grader, om hur taken skulle slitas av och träden skulle slitas upp med rötterna. Men ändå hade jag svårt att tänka att det faktiskt skulle hända här. ...det här huset är ju ganska stadigt tänkte jag, det ska nog hålla. Orolig var jag för alla de hus som var gjorda av bambu-liknande material.
Jag vaknade tidigt på fredag morgon, det regnade lite och blåste. Men inte så farligt. Tänkte att om det här är allt så är det nog inte så farligt ändå. Så gick timmarna, vi stod vid fönstren och tittade ut på blåsten och regnet. Hunden Blackie stod utanför dörren och var rädd, så han fick komma in. Än kunde man stå i dörr-öppningen. Jag filmade lite av blåsten och regnet och tänkte att det blir 'roligt' att visa vilken storm vi har varit med om. Föga visste jag att det värsta hade ännu inte kommit.
Vinden ökade, och träden började knäckas...grannens hus fick en kokospalm rakt genom taket. Ett annat hus flög bort, det bara for iväg. Plåtar från andras hus flög förbi fönstret där jag stod, regnet hällde ner, vinden lät som ett flygplan. Regnvattnet flödade in i köket. Taket började bölja. Vi insåg att vi blir tvungna att flytta på oss, men vart? Och hur?
Så spricker taket i mitt och Marias sovrum. Det flödar in vatten. Vi har redan lyft upp våra kappsäckar på högsängen, och packat det nödvändigaste i en ryggsäck. Våra saker har förlorat sitt värde...jag bryr mej inte längre om vad jag äger. Käre tid, jag vill ju bara överleva detta. Allt utom våra liv går att ersätta.
Pappan i familjen vi bor hos gör hål i taket på vissa ställen och ner flödar regnvattnet. Han ställer bokhyllan mitt på golvet, reser upp soffan på stående, förbereder sig för att taket ska falla in. Jag och resten av familjen och några andra står uppradade längs den vägg vi tror ska hålla, och tittar upp på taket som böljar som ett hav, det strömmar in vatten från dörrar, fönster och tak.
Taket i köket slits bort.
Det är ett öronbedövande ljud från ovädret. Ljudet av plåt som slits bort från vårt tak, från våra grannars tak. Ljudet av träd som knäcks. Regnet häller ner.
Vi måste ut. Vi planerar att springa till förskolan som står en bit bort. Den är byggd helt i betong, så den ska vara ganska säker. Det är vägen dit som är allt annat än säker. Vinden blåser i en sådan styrka att träden slits upp med rötterna. I den vinden ska vi ta oss en bra bit. Vi springer hukade och håller varandra i händerna. Jag är livrädd att något bråte ska komma flygande och slå omkull oss, skada oss. Den som springer framför mej dras med av vinden, jag lyckas hålla kvar honom tills vi kommer i skydd av vinden. Maria halkar men han som sprang bakom lyckas få tag i henne innan hon blev i vindens våld.
Vi kom fram till förskolan, vars innergård var fylld av nerfallna träd. Skolans flaggstång gjord av metall hade böjt sig helt till marken. Golven är fyllda med vatten, men vi är säkra därinne.
Sen börjar vattnet stiga. Jag är rädd att vi måste bege oss ut i stormen igen för att söka oss högre upp. Jag står och tittar i fönstret och ser hur vattnet bara stiger och stiger. Det flyter omkring träd och bråte i vattnet. Tack och lov så sjunker vattnet undan, vi klarade oss.
Ni har säkert följt med via internet och tv-nyheter...bilder som visas på förödelsen. Jag har ännu inte orkat ta in nyheterna om detta. Jag vet att endast i Tacloban är det ca 10 000 som dött. he e så grömt.
Just nu befinner vi oss i Cebu, som har klarat sig undan tyfonen. Eftersom vi inte kan dricka vattnet, var vi tvungna att lämna vår kära filippinska familj och alla våra älskade vänner där. Men vi kan hjälpa härifrån. Vi ska köpa mat och medicin, tält, ja allt som kan tänkas behövas för överlevnad för människorna där.
Nu har jag på ett fattigt sätt försökt beskriva för er därhemma, hur det är här. Vi behöver din hjälp.
Sion församlingen i Vasa har ett katastrof-konto där alla pengar går direkt hit.
FI58 4970 1010 7224 17. Ange referens nummer: 1119.
T A C K för att ni har kommit ihåg oss. Det är nu arbetet börjar.
Jag sov ganska gott natten till mardröms-fredagen. Visst var jag nervös inför vad som väntade på morgonen, men jag hade ju ingen aning om vad jag skulle föreställa mej. Jag hade läst lite innan på internet om tyfoner, om olika grader, om hur taken skulle slitas av och träden skulle slitas upp med rötterna. Men ändå hade jag svårt att tänka att det faktiskt skulle hända här. ...det här huset är ju ganska stadigt tänkte jag, det ska nog hålla. Orolig var jag för alla de hus som var gjorda av bambu-liknande material.
Jag vaknade tidigt på fredag morgon, det regnade lite och blåste. Men inte så farligt. Tänkte att om det här är allt så är det nog inte så farligt ändå. Så gick timmarna, vi stod vid fönstren och tittade ut på blåsten och regnet. Hunden Blackie stod utanför dörren och var rädd, så han fick komma in. Än kunde man stå i dörr-öppningen. Jag filmade lite av blåsten och regnet och tänkte att det blir 'roligt' att visa vilken storm vi har varit med om. Föga visste jag att det värsta hade ännu inte kommit.
Vinden ökade, och träden började knäckas...grannens hus fick en kokospalm rakt genom taket. Ett annat hus flög bort, det bara for iväg. Plåtar från andras hus flög förbi fönstret där jag stod, regnet hällde ner, vinden lät som ett flygplan. Regnvattnet flödade in i köket. Taket började bölja. Vi insåg att vi blir tvungna att flytta på oss, men vart? Och hur?
Så spricker taket i mitt och Marias sovrum. Det flödar in vatten. Vi har redan lyft upp våra kappsäckar på högsängen, och packat det nödvändigaste i en ryggsäck. Våra saker har förlorat sitt värde...jag bryr mej inte längre om vad jag äger. Käre tid, jag vill ju bara överleva detta. Allt utom våra liv går att ersätta.
Pappan i familjen vi bor hos gör hål i taket på vissa ställen och ner flödar regnvattnet. Han ställer bokhyllan mitt på golvet, reser upp soffan på stående, förbereder sig för att taket ska falla in. Jag och resten av familjen och några andra står uppradade längs den vägg vi tror ska hålla, och tittar upp på taket som böljar som ett hav, det strömmar in vatten från dörrar, fönster och tak.
Taket i köket slits bort.
vårt kök.
Vi måste ut. Vi planerar att springa till förskolan som står en bit bort. Den är byggd helt i betong, så den ska vara ganska säker. Det är vägen dit som är allt annat än säker. Vinden blåser i en sådan styrka att träden slits upp med rötterna. I den vinden ska vi ta oss en bra bit. Vi springer hukade och håller varandra i händerna. Jag är livrädd att något bråte ska komma flygande och slå omkull oss, skada oss. Den som springer framför mej dras med av vinden, jag lyckas hålla kvar honom tills vi kommer i skydd av vinden. Maria halkar men han som sprang bakom lyckas få tag i henne innan hon blev i vindens våld.
Vi kom fram till förskolan, vars innergård var fylld av nerfallna träd. Skolans flaggstång gjord av metall hade böjt sig helt till marken. Golven är fyllda med vatten, men vi är säkra därinne.
förskolans innergård.
Sen börjar vattnet stiga. Jag är rädd att vi måste bege oss ut i stormen igen för att söka oss högre upp. Jag står och tittar i fönstret och ser hur vattnet bara stiger och stiger. Det flyter omkring träd och bråte i vattnet. Tack och lov så sjunker vattnet undan, vi klarade oss.
vattnet bara steg. drog med sig träd, takplåtar, delar av hus.
hela stadsdelar där de fattigaste hade bott låg under vatten.
dagen efter sken solen som om inget hade hänt.
i det vita huset har vi bott och trivts.
som ni ser är taket borta och en palm har nästan vinkat på huset.
hela staden Merida ser ut på detta sätt. det är bråte kvar av husen.
strax efter stormen begav vi oss ut på en försiktig färd genom staden.
en sådan förödelse.
vi kom knappt fram, träd och el-ledningar överallt.
vår fina mysiga lilla stad. hur är detta möjligt.
Ni har säkert följt med via internet och tv-nyheter...bilder som visas på förödelsen. Jag har ännu inte orkat ta in nyheterna om detta. Jag vet att endast i Tacloban är det ca 10 000 som dött. he e så grömt.
Just nu befinner vi oss i Cebu, som har klarat sig undan tyfonen. Eftersom vi inte kan dricka vattnet, var vi tvungna att lämna vår kära filippinska familj och alla våra älskade vänner där. Men vi kan hjälpa härifrån. Vi ska köpa mat och medicin, tält, ja allt som kan tänkas behövas för överlevnad för människorna där.
Nu har jag på ett fattigt sätt försökt beskriva för er därhemma, hur det är här. Vi behöver din hjälp.
Sion församlingen i Vasa har ett katastrof-konto där alla pengar går direkt hit.
FI58 4970 1010 7224 17. Ange referens nummer: 1119.
T A C K för att ni har kommit ihåg oss. Det är nu arbetet börjar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)