T A C L O B A N

I helgen har vi besökt en stad ungefär tre timmar bort. En del business skulle vi göra där, men också slappna av lite. Så vi har bott på hotell, ätit sallad (och det var så gott så jag blev mållös), sett på film, och bara varit. Det jag gör allra bäst med andra ord hehe. Nå, iallafall, Tacloban är en helt trevlig stad, i all sin smutsighet. Vägen dit är däremot inte den trevligaste, även om vyn är en 10 poängare. Mina magmuskler värker av vägens kurvighet och skumpighet, men ack vilket vackert land detta är. Berg och hav om vartannat.

..borta bra men hemma bäst! I detta nu är det ju Merida som är hemma, här har jag min säng, min filippinska familj och mina hundvänner. Vad mera behöver man?

Jag har länge tänkt svamla lite om kulturskillnader, men det är så svårt i text. Delvis för att jag inte riktigt kan sätta ord på dessa märkbara skillnader, men också för att det kan låta så negativt i den oinvigdes öron. För trots alla skillnader och olikheter, så ÄR det här landet underbart och detta folk slår finländare med hästlängder vad gäller gästfrihet, vänlighet och omtanke. Så är det bara. Sist och slutligen är det väl just det som räknas? Hur man bemöter sina medmänniskor. Inte om man slänger skräp i naturen, inte  har ett allmänt sinne för ordning och reda, inte om jag som djurvän kan tycka att tuppfäktning är helvetets sport, att äta ank-foster är vidrigt och skamligt, att jag inte förstår mej på hur man kan få köra så galet i trafiken där det existerar barn och hundar.....för allt detta blir till småpotatis när jag ser och märker omtanken och omsorgen människor emellan. Hur hela släkten ser efter varandra. Då man sinsemellan delar med sig av dagens risportion, då rispriserna bara stiger hela tiden.

Vi i Finland har ett så ordnat samhälle med försäkringar hit och dit, sjukvård, äldreomsorg osv osv, så vi behöver inte varandra. Hur sorgligt är inte det? Vi är ensamma människor som lever för oss själva. Jag, Mej, Mitt. Vi funderar på varför det finns så många självmordsfall, varför alla känner någon som är har varit eller håller på att bli utbrända och deprimerade. Här finns inget som heter utbränd. Att vara deprimerad har jag försökt förklara, men bara fått frågande blickar till svar. ...hur kan man vara olycklig då man har allt?

..för att vårt samhälle har skapat något som heter individen framför allt. Vi är inte skapta att vara ensamma! Säger hon som bodde ensam ute i skogen, i mörkret förra vintern. Ja, ni märker ju, det här landet förändrar mej.

Nog med svammel. Nu ska jag pusta ut efter den ansträngande helgen ;)

Ha det bra!