U P D A T E

När jag steg på färjan i Ormoc i söndags, så var jag beredd att hoppa i havet och simma tillbaka till kajen. Jag ville inte lämna mina vänner kvar på Leyte, utan att veta om dom skulle ha mat att äta eller vatten att dricka. Nu har vi varit här i Cebu i snart fem dagar och hjälpen har nått från er till människorna i Merida. Tänk! Tänk vad ni är bra.

Vi har denna vecka försökt hitta en färja som skulle frakta bensin till Leyte. Vi fick ett nej på alla ställen vi frågade. Nu har vi fått höra att det finns bensin i södra Leyte, så våra vänner har lyckats köra dit och tanka upp bilarna, som behövs för att frakta hjälpen från Ormoc till Merida.

Vi har köpt konserver, myggmedel (denguefebern lurar runt hörnet), hygienartiklar...you name it. Imorgon ska vi köpa ännu mera förnödenheter så att vi är redo när nästa hjälpsändning ska fraktas till Merida med omnejd. Om vi varannan dag skulle lyckas sända iväg matlådor, så skulle det vara till sån stor hjälp!

Drömmen är en lastbil, som vi skulle kunna lasta full med mat och annat livsnödvändigt. Då skulle vi få mycket på en gång, och momentet "lasta ur färjan och in i bilen" skulle vara ute ur bilden. Folk kan göra en hel del otäcka saker bara för att få mat. Vi vill inte att folk ska börja skjuta varandra, som dom gör i Tacloban med omnejd. Om vi dessutom skulle ha en lastbil skulle vi kunna ge en större grupp människor mat, och fler människor skulle slippa drivas till vansinne av hunger.

Lastbil - mer mat - mindre desperata människor - tryggare samhälle. Låter det inte som en bra sak?

.....

Jag kunde för mitt liv inte föreställa mej att jag skulle vara med om det här. Det kan väl ingen som har varit med om något liknande. ...det här låter konstigt, men jag är tacksam (förstås över att jag och alla mina vänner lever) men också över att jag är här precis just nu. Jag VET att jag är på rätt plats.

...och så är jag tacksam för att jag känner så underbara människor. NI. Jag börjar förstå uttryck som "jag känner mej buren av era böner" och "jag känner att ni står med oss i detta". Ja, det är precis så det känns. Även om ni är 10 000 tals km bort, 6 h bakom oss, så är ni här, och vi känner av det. <3

Tack!

Y O L A N D A

Det går inte att beskriva detta med ord. Ändå ska jag försöka.



Jag sov ganska gott natten till mardröms-fredagen. Visst var jag nervös inför vad som väntade på morgonen, men jag hade ju ingen aning om vad jag skulle föreställa mej. Jag hade läst lite innan på internet om tyfoner, om olika grader, om hur taken skulle slitas av och träden skulle slitas upp med rötterna. Men ändå hade jag svårt att tänka att det faktiskt skulle hända här. ...det här huset är ju ganska stadigt tänkte jag, det ska nog hålla. Orolig var jag för alla de hus som var gjorda av bambu-liknande material.

Jag vaknade tidigt på fredag morgon, det regnade lite och blåste. Men inte så farligt. Tänkte att om det här är allt så är det nog inte så farligt ändå. Så gick timmarna, vi stod vid fönstren och tittade ut på blåsten och regnet. Hunden Blackie stod utanför dörren och var rädd, så han fick komma in. Än kunde man stå i dörr-öppningen. Jag filmade lite av blåsten och regnet och tänkte att det blir 'roligt' att visa vilken storm vi har varit med om. Föga visste jag att det värsta hade ännu inte kommit.

Vinden ökade, och träden började knäckas...grannens hus fick en kokospalm rakt genom taket. Ett annat hus flög bort, det bara for iväg. Plåtar från andras hus flög förbi fönstret där jag stod, regnet hällde ner, vinden lät som ett flygplan. Regnvattnet flödade in i köket. Taket började bölja. Vi insåg att vi blir tvungna att flytta på oss, men vart? Och hur?

Så spricker taket i mitt och Marias sovrum. Det flödar in vatten. Vi har redan lyft upp våra kappsäckar på högsängen, och packat det nödvändigaste i en ryggsäck. Våra saker har förlorat sitt värde...jag bryr mej inte längre om vad jag äger. Käre tid, jag vill ju bara överleva detta. Allt utom våra liv går att ersätta.

Pappan i familjen vi bor hos gör hål i taket på vissa ställen och ner flödar regnvattnet. Han ställer bokhyllan mitt på golvet, reser upp soffan på stående, förbereder sig för att taket ska falla in. Jag och resten av familjen och några andra står uppradade längs den vägg vi tror ska hålla, och tittar upp på taket som böljar som ett hav, det strömmar in vatten från dörrar, fönster och tak.

Taket i köket slits bort.

vårt kök. 

Det är ett öronbedövande ljud från ovädret. Ljudet av plåt som slits bort från vårt tak, från våra grannars tak. Ljudet av träd som knäcks. Regnet häller ner.

Vi måste ut. Vi planerar att springa till förskolan som står en bit bort. Den är byggd helt i betong, så den ska vara ganska säker. Det är vägen dit som är allt annat än säker. Vinden blåser i en sådan styrka att träden slits upp med rötterna. I den vinden ska vi ta oss en bra bit. Vi springer hukade och håller varandra i händerna. Jag är livrädd att något bråte ska komma flygande och slå omkull oss, skada oss. Den som springer framför mej dras med av vinden, jag lyckas hålla kvar honom tills vi kommer i skydd av vinden. Maria halkar men han som sprang bakom lyckas få tag i henne innan hon blev i vindens våld.

Vi kom fram till förskolan, vars innergård var fylld av nerfallna träd. Skolans flaggstång gjord av metall hade böjt sig helt till marken. Golven är fyllda med vatten, men vi är säkra därinne.

förskolans innergård. 

Sen börjar vattnet stiga. Jag är rädd att vi måste bege oss ut i stormen igen för att söka oss högre upp. Jag står och tittar i fönstret och ser hur vattnet bara stiger och stiger. Det flyter omkring träd och bråte i vattnet. Tack och lov så sjunker vattnet undan, vi klarade oss.

vattnet bara steg. drog med sig träd, takplåtar, delar av hus. 

hela stadsdelar där de fattigaste hade bott låg under vatten. 

dagen efter sken solen som om inget hade hänt.

i det vita huset har vi bott och trivts. 

som ni ser är taket borta och en palm har nästan vinkat på huset.

hela staden Merida ser ut på detta sätt. det är bråte kvar av husen. 

strax efter stormen begav vi oss ut på en försiktig färd genom staden. 

en sådan förödelse. 

vi kom knappt fram, träd och el-ledningar överallt.

vår fina mysiga lilla stad. hur är detta möjligt. 

Ni har säkert följt med via internet och tv-nyheter...bilder som visas på förödelsen. Jag har ännu inte orkat ta in nyheterna om detta. Jag vet att endast i Tacloban är det ca 10 000 som dött. he e så grömt.

Just nu befinner vi oss i Cebu, som har klarat sig undan tyfonen. Eftersom vi inte kan dricka vattnet, var vi tvungna att lämna vår kära filippinska familj och alla våra älskade vänner där. Men vi kan hjälpa härifrån. Vi ska köpa mat och medicin, tält, ja allt som kan tänkas behövas för överlevnad för människorna där.

Nu har jag på ett fattigt sätt försökt beskriva för er därhemma, hur det är här. Vi behöver din hjälp.

Sion församlingen i Vasa har ett katastrof-konto där alla pengar går direkt hit. 

FI58 4970 1010 7224 17. Ange referens nummer: 1119.

T A C K  för att ni har kommit ihåg oss. Det är nu arbetet börjar.

J U L E N 2 0 1 3

Hej. Nu är jag vid liv igen! Har haft feber och sjuk hals hela helgen och början av veckan. Min kropp velar än fram och tillbaka om den ska vara frisk eller inte. Svårt beslut verkar det som. Jag hejar ju förstås på att bli frisk! Men för att det ska ske krävs vila.....vilket jag har klarat av, ända tills nu, då rastlösheten har bosatt sig i mina ben. Det var dagens hälsotillstånd-update.

Jag har redan sagt det, men tackar ödmjukast över alla bidrag vi får till våra projekt här. Huset är redan betalt för, det lämnade pengar över, och än strömmar pengar in! Vilket är mycket välkommet, då vi springer mot juletider med hast. Här började julen redan i september, med julpynt och julmusik. Jag har en gång förut firat jul här, och det var sannerligen en annorlunda upplevelse. Då var det inte julgröten som stod i fokus tillsammans med prassliga julklappar under julgranen.....då var det julfester för barn utan möjlighet till att få en glad jul som var det viktiga!

Jag är så glad och så stolt över att få vara med om att glädja så många barn igen! Vi ska ordna julfester för ca 500 barn i år. Mesta hittills! Femhundra fattiga barn, som kommer från familjer där föräldrarna inte har en chans att ge sina barn julklappar eller ens julmat. Dessa barn ska vi ge en glad jul. Konceptet är gammalt och beprövat, enkelt och roligt. 

Vi ska åka ut till fem olika byar, där ca 100 barn har samlats för att få ta del av programmet, som helt enkelt består av mat från landets motsvarighet till McDonalds, dvs, Jolly Bee, de ska få dansa med Jolly Bee's maskot- ett stort bi, de ska få en ny t-pajta, kanske årets enda. Lekar och annat roligt kan man också vänta sig! Låter det roligt? Ja men visst! Kom hit över julen och hjälp till! :)

Glada barn med alldeles nya t-pajtor!

Jolly Bee i egen hög person. Alla barnen älskar Jolly Bee! :)

Tänk att bli överlycklig över en hamburgare! 

Nu går det kanske inte för dej att faktiskt komma hit och hjälpa till med dessa julfester. Men som alltid så går det att ge pengar till detta ändamål! För ca 10 € ger du ett barn en möjlighet till en minnesvärd jul 2013! Vill du, dina arbetskamrater, din mommo, din granne och/eller din postiljon vara med och sprida julglädje där det behövs på riktigt, så ta kontakt med mej: hannasoderlund89[at]gmail.com

Tack för visat intresse, som hissaläran i högstadie pa säg. 

L A K E D A N A O

För att fira några specifika fem månader, åkte jag och den fina människan upp till Lake Danao igår! Det är en sjö som ligger uppe bland bergen, ungefär en och en halv timme från Merida. Vi hade inte så väldans tur med vädret, men vad gör det då man befinner sig på en vacker plats med utmärkt sällskap. Vi hyrde en "flytande hydda" och spenderade några timmar ute på sjön. Sedan passade vi på att gå längs sjön på en vandringsled.

Det bästa med allt, var att temperaturen uppe i bergen låg på ca 25...10 graders skillnad från annars. Mycket trevligt att inte svettas som en liten gris. Det otrevligaste var blodigeln som satt fast under min fot. Kanske det äckligaste jag har varit med om, hittills. HUJ.

Några hjälpsamma småkillar hjälpte oss iland sedan. 

Nere till vänster kan ni se en Saimensäl som förirrat sig till denna avlägsna sjö. 

kvakärt 

utomjordings-insekter och...djungeltomater? filippinska hallon? ja, det är ingen som vet.

kvakärt II

Nåväl! Utöver dessa vardagliga små äventyr, så har det anlänt två nya volontärer till bygden. Amanda och Mimmi, härstammar från Sverige. Välkomna!

Nog om detta, min middagslur kallar på mej. Lev väl!

H U S B Y G G E

Huset då, som vi samlade in pengar till, hur går det med det? Ja, jag säga er en sak, att det går så bra så. Vi gick upp till bergen igen i början på veckan, för att se hur bygget framskrider. (Denna gång regnade det inte, så våra liv svävade inte i direkt fara, med tanke på den smala branta stigen...) 

Jag är inte så där jätte duktig när det kommer till husbyggen och sådant, fastän min far och bror sysslar med sådant, men även mina otränade ögon kunde se att det kommer att bli ett bra hus...med en tusen poängs vy! Långt därnere kan ni skymta havet...ja, det är nästan så jag vill ha en egen liten stuga där på bergssidan, med utsikt över hav och andra öar. Vore väl något? 

Maria fotade flitigt, så om ni beger er till hennes blogg så kanske,

om vi har tur, finns det fler bilder!

bräder, plankor och allt jag vet inte vad. 

bygga, bygga!

Jag försökte lite i smyg fota familjens gamla hus, och här till höger kan ni skymta kojan. 

...och som den blivande trädgårdsmästare jag är, så beundrade jag den lilla blomster trädgård familjen har...tänk att ha orkideér växande i sin blomstertäppa. OH YES.

Jag ska fota mer när huset har blivit klart! Spännande med projekt som dessa. Det känns så bra att kunna hjälpa till...allt tack vare er, ni vet vem ni är! 

P O W E R S K J O R T A N

Det är fredagkväll, igen? Jag är ganska säker på att det var fredagkväll i förrgår. Hur är det möjligt att veckorna går så här fort? Jag lägger in en protest. Vi borde utöka veckorna med två dagar minst. Helgen med en till lördag. Vad sägs om det? Måndag tisdag extradag onsdag torsdag fredag lördag extradag söndag. Ja men verkligen, vilken bra idé. Så skulle man hinna med lite! Men allt detta måste ju tyda på att jag har roligt, för alla vet ju att tiden går fort när man har roligt. 

Denna vecka då: hittade min mormors gamla arbetar-skjorta i kappsäcken, lade den på mej och VIPS så blev jag till en power-kvinna med superkrafter och VIPS så ser min trädgård lite större och lite bättre ut. För min mormor var en hurja kvinna, att använda hennes nötta arbetar-skjorta gör susen. Vi planerar att utöka trädgården med ännu några bänkar...vad vi ska odla däri är ännu lite osäkert. Förslagsvis papaya, men eftersom undertecknad tycker att papaya smakar fisk så är hon lite osäker till det valet. Men fina träd blir det ju iallafall av det. 

ska nån dag knycka syrrans kamera, 

känner att min trädgård inte kommer till sin rätt genom min telefons kameraöga.

det växer så det knakar. oregano, dill, ipil-ipil. 

Jag har hört rykten om snö på hemmafronten? Den verkligheten är så oerhört avlägsen. Tänk att jag har ett annat hem långt borta. Där träden numera är nakna och världen sakta förlorar sina färger. Till den verkligheten måste jag åka till nångång i framtiden, men den framtiden skjuter jag än ifrån mej. Jag vet inte hur jag skall förmå mej att lämna detta färgsprakande land? 

Men det är ju ni underbara människor där borta som kommer att göra den saken enklare. På tal om underbara människor.......minns ni att jag frågade om ni ville vara med och stödja ett hus-projekt här? Ja, men det ville ni ju! Hurra! Ja, underbara är ni. T A C K så hemskt mycket. Idag har vi köpt materialet och på måndag börjar husbygget. Ska fota lite och visa åt er sen. tuuusin tuuusin tack! 

dagens grisbebisar. ja dom är så söta så jag vejt int ho jag ska bärg me. 

Nu ska jag äta plättar med vaniljglass! Ja, det man vill ha får man laga åt sig. Ha en bra fredag där hemma! 

T I H I

Tjena folket! Sitter här i mitt torkande svett, men en begynnelse till huvudvärk. Se så går det när man jobbar för länge i solen, som ett resultat av en lite längre sovmorgon. Magen är full med bananbröd och ananaspaj, jag ska vila en stund och sedan bege mej igen till min trädgård! Sådant är livet här.

Igår var det söndag. En mycket het sådan. Det är alltid varmt här, men igår var det extra varmt. Inte ett moln....så långt ögat kan nå.......sorry. Men sedan när solen började sjunka och man kunde andas igen, så begav jag och en av de finaste människor på denna jord, iväg på en liten tur till havet! Jag fick köra motorn som vi så enkelt kallar dessa fordon, och det gick riktigt bra. Susade fram och kände mej ganska tuff. Hur tufft det nu sen är att köra utan hjälm. Inte coolt alls, ju. Hm!

Det är så skönt att åka ut till havet och andas lite. Tyvärr var det lågvatten, och visst kan man simma då också, men det är mycket trevligare att simma när det är högvatten. Vi har en hemlig liten plats som vi brukar besöka, min syster, jag och finaste människan. Hemlig och hemlig, det är ju folk där mest hela tiden. Men det känns som en hemlig plats i all sin avskildhet. Om ni kommer hit så ska jag ta med er dit. Klättra nerför klippväggarna och ner till havet. Vi kan kanske köpa lite bananbröd från bageriet och så har vi en liten picknick! Hur låter det? Sen kör vi hem, det är stjärnklart och svalt i luften. Bra va?

mina fötter ser lite ut som små korvar där. banankorvar. 

ps. jag räknar med att ni är smarta människor som redan listat ut att det finns en Fin människa i mitt liv. men nu har ni det svart på vitt! kul va?! varsågod och låt skvallret börja ljuda över den österbottniska landsbygden ;) hejtå ds.