torsdag 14 november 2013

U P D A T E

När jag steg på färjan i Ormoc i söndags, så var jag beredd att hoppa i havet och simma tillbaka till kajen. Jag ville inte lämna mina vänner kvar på Leyte, utan att veta om dom skulle ha mat att äta eller vatten att dricka. Nu har vi varit här i Cebu i snart fem dagar och hjälpen har nått från er till människorna i Merida. Tänk! Tänk vad ni är bra.

Vi har denna vecka försökt hitta en färja som skulle frakta bensin till Leyte. Vi fick ett nej på alla ställen vi frågade. Nu har vi fått höra att det finns bensin i södra Leyte, så våra vänner har lyckats köra dit och tanka upp bilarna, som behövs för att frakta hjälpen från Ormoc till Merida.

Vi har köpt konserver, myggmedel (denguefebern lurar runt hörnet), hygienartiklar...you name it. Imorgon ska vi köpa ännu mera förnödenheter så att vi är redo när nästa hjälpsändning ska fraktas till Merida med omnejd. Om vi varannan dag skulle lyckas sända iväg matlådor, så skulle det vara till sån stor hjälp!

Drömmen är en lastbil, som vi skulle kunna lasta full med mat och annat livsnödvändigt. Då skulle vi få mycket på en gång, och momentet "lasta ur färjan och in i bilen" skulle vara ute ur bilden. Folk kan göra en hel del otäcka saker bara för att få mat. Vi vill inte att folk ska börja skjuta varandra, som dom gör i Tacloban med omnejd. Om vi dessutom skulle ha en lastbil skulle vi kunna ge en större grupp människor mat, och fler människor skulle slippa drivas till vansinne av hunger.

Lastbil - mer mat - mindre desperata människor - tryggare samhälle. Låter det inte som en bra sak?

.....

Jag kunde för mitt liv inte föreställa mej att jag skulle vara med om det här. Det kan väl ingen som har varit med om något liknande. ...det här låter konstigt, men jag är tacksam (förstås över att jag och alla mina vänner lever) men också över att jag är här precis just nu. Jag VET att jag är på rätt plats.

...och så är jag tacksam för att jag känner så underbara människor. NI. Jag börjar förstå uttryck som "jag känner mej buren av era böner" och "jag känner att ni står med oss i detta". Ja, det är precis så det känns. Även om ni är 10 000 tals km bort, 6 h bakom oss, så är ni här, och vi känner av det. <3

Tack!

5 kommentarer:

  1. Buren av förböner - det är som ett dyrbart smycke inlindat i bomull !

    SvaraRadera
  2. Ja, Hanna, det är många som är med. Tänker på dig varje dag. Jag har också fått för mig att du är på rätt plats. Stor kram. Maria, mer än en lärarinna.

    SvaraRadera
  3. Skönt att få läsa en positiv rapport, och att ni får vara med och hjälpa. vi får fortsätta be att ni får känna samma känsla av välsignelse och att ni är burna. :) Gud med er och må Han beskydda er där ni går fram. kram från småkusinen.

    SvaraRadera
  4. Ta hand om er.. ..tänker ofta på dig Hanna ...kram .mvh Mikaela B

    SvaraRadera
  5. Hejja Hanna och alla andra där som kämpar! Du är min hjälte nu och jag vet att du kan göra så mycket där borta. Kraaam!

    SvaraRadera